Max Payne 2: The Fall of Max Payne

Regnet öser än en gång ned över den bittre, hårdkokte supersnuten Max Payne och där föregångarens hämndbegär drev den dödsbringande antihjälten är motivet i vinterns stora actionsaga istället kärlek. Max är nyförälskad, återinsatt i tjänst hos New Yorks poliskår och ute på stadens gator finns hundratals slemmiga brottslingar som trånar efter en rykande het skur av kulor. När spelet börjar ger sig Max i kast med att lösa ett fall där återkommande ord utförda av män i städarkläder tycks vara den gemensamma nämnaren. Han inser dock snabbt att det handlar om en komplott fylld av organiserad brottslighet, polismutor och falska vänner. Mitt i allt står Mona Sax, urskön lönnmörderska och lika kompromisslöst orädd som vår hjälte. Ljuv kärlek uppstår. Härifrån får vi följa dem båda medan de nystar upp mysteriet med de mordiska städarna. Under tiden hinner de även med att idka lite romantik.

För alla som spelat det föregående spelet kommer Max Paynes återkomst att kännas ytterst bekant. För de som förväntat sig en samling spelmässigt nyskapande förändringar lär besvikelsen dock bli omedelbar. Vad den finska utvecklaren Remedy har gjort är att de förbättrat och förfinat det föregående succéspelet utan att ändra i varken berättandet, upplägget eller det spelmässiga. Nyheterna består av en mer utstuderad Bullet Time-funktion där man kan njuta av den längre samt möjligheten att aktivera både ett skjutvapen samt en granat eller en molotovcocktail samtidigt. Bullet Time var enligt många behållningen med det föregående spelet och mycket av det spelmässiga kretsade kring möjligheten att kasta sig åt olika håll medan man avfyrade valfritt vapen.

I uppföljaren är mindre fokus lagd på själva hoppandet, dels eftersom man nu oftast möter fler fiender samtidigt än sist och eftersom Max nu själv blir snabbare ju längre Bullet Time som går medan världen runt omkring honom hela tiden rör sig i ultrarapid. Det är därför nästan alltid smartare att stå på fötterna och röra sig under eldstriderna än att kasta sig mot marken. Att skjuta fiender är i sig betydligt mer tillfredsställande i Max Payne 2 än i det första spelet. Detta tack vare att Remedy haft den goda smaken att implementera Havocs fysiksystem som ger skurkarna egna fysiska värden, något som ofta kan se vansinnigt läckert ut om man låt säga spränger en grupp tungt beväpnade jugoslaver i ett rum fyllt av lådor och kartonger. Det fullkomligen sprutar prylar och kropparna färdas genom luften för att sedan reagera realistiskt på den plats där de landar.

Det originella och oerhört stämningsfyllda berättandet i form av tecknade serierutor är givetvis oförändrat. Max är en lika klockren blandning mellan gamla, amerikanska filmstjärnor och deras antihjältar som sist och röstskådespelaren James McAffry gör en om möjligt ännu mer lyckad blandning av Bogart och Mitchum från gamla svartvita film noir-historier från tidigt 50-tal. Storyn är tät och spännande och trots repetitiv action känns Max Payne 2 alltid varierat och ombytligt.
Som bilderna avslöjar är grafiken den del i Max Payne 2 som genomgått störst förändringar. Karaktärerna är detaljerade och stiligt animerade men det är trots allt miljöerna som imponerar mest. Faktum är att Remedy kommit så nära fotorealism i Max Payne 2 att jag ibland måste gnugga ögonen och nypa mig ivrigt i musarmen. Texturerna är kriminellt högupplösta och omgivningarna är flera gånger större än i föregångaren. Även effekter såsom granateld, blodstänk, kulhål i väggar och golv, speglar samt rök imponerar stort.

Även om Max Payne 2 bara är cirka åtta timmar långt och även om nyheterna är förvånansvärt få är det väldigt sällan jag får nöjet att njuta av ett så väl sammansatt och underbart välgjort actionspel. Stilistisk action, underbart berättande och fotorealistisk grafik gör detta till ett av årets absolut bästa spel och ett måste för alla som gillade föregångaren.