Spartan: Total Warrior

Visst har det funnits mängder av kostymdraman om det antika Rom, faktiskt ända sedan talfilmen slog igenom. Det är dock fenomenala filmen Gladiator som på egen hand gjorde det hela hett igen och som är den egentliga orsaken till fjolårets alla medeltida floppar (Arthur, Alexander och Troja med flera), att HBO satsat på en ny TV-serie kallad Rome samt spel som Rome: Total War. Folk är dock inte dummare än att de bara vill ha det som faktiskt är bra och följaktligen har det mesta i Gladiators fotspår förpassats till avskrädeshögen eftersom det inte ens varit i närheten kvalitetsmässigt eller kanske till och med direkt uselt. Rome: Total War hörde till undantagen och blev en välförtjänt succé. Jag och Benke kan sitta i timmar och snacka strategier eller mäktiga slag ur spelet. Därför var det rätt naturligt att utvecklarna Creative Assembly valde att gå vidare med spelet och utveckla det för att passa en helt ny målgrupp.

Dynasty Warriors-fan som jag är blev jag såklart alldeles till mig när jag hörde om Spartan: Total Warriors. Hur skulle man inte kunna älska tanken på att få ta del av Rome: Total Wars episka slag som fotsoldat i klassisk tredjepersons action. Redan från första stund står det klar att utvecklarna gjort en rad vettiga val i Spartan: Total Warrior. Dels har man, till skillnad från i liknande spel som Dynasty Warriors, en sköld. Det ger betydligt bättre dueller man mot man och ökar det taktiska inslaget. Spelkontrollen är dessutom komplex utan att kännas svårtillgänglig, vilket gör att man på nästan samma premisser som i bra fightingspel får lära sig flera olika attacker att nyttja vid rätt tillfälle.

Den enskilt viktigaste detaljen som höjer spelet ovanför konkurrensen är dock att varje uppdrag, förutom en oerhörd massa action, också har ett mål. Det kan handla om dörrar som måste forceras, sänka vindbryggor eller elda upp fiendens mobila torn där pilbågsskyttarna sitter och trycker. Därmed känns allt man gör meningsfullt och jag vet varför jag kapar romarskallar på löpande band. Dessutom kräver det att man förflyttar sig, vilket ju per automatik gör att man får se mer miljöer. Det har utvecklarna tagit fasta på och för mig som är hiskeligt historieintresserad känns det skithäftigt att se hur utvecklarna tänkt sig att allt en gång såg ut.

Grekisk/romersk mytologi är en viktig del i försvarandet av Sparta i Spartan: Total Warrior. Mängder av fabelväsen från de båda religionerna dyker upp och är med för att både anfalla och försvara. På samma gång som det förtar den seriösa känslan, ger det samtidigt möjlighet till grymma boss-fighter och i slutändan var det ett bra beslut av Creative Assembly att ta med dessa monster.

Efter att ha skämts bort med Koeis kinesiska hjältar i Dynasty Warriors-spelen, känns Spartan: Total Warrior lite väl primitivt på den grafiska fronten. Spelet hackar gärna när det blir fett med action och soldaterna är visserligen många, men samtidigt skamligt polygonfattiga. Det känns ganska snabbt uppenbart att det tekniska inte är utvecklarnas starka sida. Dessvärre tar det negativa inte slut i och med det, för även den artificiella intelligensen lämnar en hel del i övrigt att önska. Det handlar om fiender som rusar rakt på när de absolut inte borde det och andra som istället står stilla när de skulle kunna slå ihjäl mig med en dunkudde

Spartan: Total Warrior lyckas mycket bra med att få det att kännas som att man faktiskt aktivt deltar i de stora mäktiga slag man tidigare spelat i strategiform med mus. Tyvärr känns grafiken som sagt lite gammal och alla soldater har en artificiell intelligens som är långt under acceptabel nivå. Det bidrar mellan varven till irritation, vilket sänker helhetsintrycket i vad som annars hade kunnat bli en verklig höjdare. Sammantaget fyller spelet vakuumet som Dynasty Warriors 5 lämnade efter sig, och rekommenderas för folk som inte kan få nog av härförare som William Wallace och Akilles.