Mario Kart DS

Nintendo har tagit en hel del skit de senaste åren. Och visst, med all rätt. Jag har själv varit en av dem som ihärdigt protesterat mot alla billiga, marknadsmässiga varumärkesvåldtäkter och Marios envisa strävan efter att göra allt förutom det han är bäst på. Den korpulente rörpularens ihopp i NBA Street V3 och nu senast SSX on Tour känns inte bara fel, utan också som om Nintendo säljer sin mustaschprydda maskot alldels för billigt. Men så slår han till, så slår Nintendo till och allt det där gamla bråket glöms lika snabbt som jag river av plasten på spelasken innehållande Mario Kart DS. Han är tillbaka, och go-kart-racing har aldrig varit roligare.

För det vet vi alla att Marios bästa hobby faktiskt inte stavas golf, tennis, snowboardåkning, basket, baseboll, discodans, fotboll eller röjiga 24-timmars-fester. Nej, vad Mario gör allra bäst förutom färgstarkt plattformshoppande är att köra go-kart. Och man kan ju undra, vad är det som gör just Mario Kart till en sådan kanonidé? Att placera ett gäng plattformsfigurer i microbilar låter kanske inte på pappret som en sådan briljant plan, men förstärk dessa plattformsfigurer med ett helt universum av miljöer, musik, atmosfär och krydda med nostalgikänslor så blev helt plötsligt konceptet rätt och slätt underbart.

För det är vad Mario Kart DS är - helt fantastiskt underbart. Från första stund när Marios röst ljuder "Yahooo!" ur högtalarna på min Nintendo DS går det en välbekant, men alltid lika trevlig, känsla av välbehag genom kroppen. Det är något inom mig som säger att "det här är bra".

Så nu sitter jag där, ritandes på min go-kart. Jag ritar ett emblem, för att vara mer precis. Ett emblem som ska fungera som mitt kännetecken ute i den stora vida världen, när jag kopplar upp min Nintendo DS mot internet, för att ta mig ann all världens folk. Det får bli en röd stjärna med svarta kanter och vita ögon. Sådär lagom Nintendo, men ändå ganska eget.

Från början finns det fyra kupper att välja mellan. Två stycken med helt nydesignade banor, och två med gamla retrobanor från de tidigare Mario Kart-spelen till Super NES, Nintendo 64, Gameboy Advance och Gamecube. Allt eftersom man klarar dessa kupper låser man upp nya och totalt finns det åtta kupper. Retrobanorna känns i överlag väldigt väl utvalda, förutom när det kommer till Nintendo 64-nivåerna. Vart är "Koopa Troopa Beach", eller "Wario Stadium"? Istället har man tagit fyra ganska tråkiga och intetsägande banor som sånär på "Frappe Snowland". Lyckligtvis behöver man inte bada i enbart retro, utan de nydesignade banorna fungerar ypperligt att köra på. "Cheep Cheep Beach" är skönt söderhavsgung och utmanar mycket väl Koopa Troopa Beach som bästa strandbanan i spelserien. "Desert Hills" har hämtat inspiration från Super Mario Bros 3 till NES. Ni vet den där solen på en viss ökenbana som brukar göra livet surt för Mario, den finns med här och slänger ner eldklot på banan. "Tick Tock Clock" är en ren hyllning till banan med samma namn från Super Mario 64. Och givetvis finns "Rainbow Road" med i ny tappning - nu galnare och mer extrem än tidigare. Dessutom är DS-versionen av "Bowser's Castle" den troligtvis mest utmanande banan i Mario Kart-historien med roterande cylindrar, eldhav och plattformshoppande på menyn.

Man har även matat spelet fullt av små uppdrag, som går ut på att till exempel köra igenom portar i rätt ordning, köra sönder några lådor, samla visst många mynt och så vidare. Alla uppdrag går på tid, och desto snabbare man är, desto bättre betyg får man. Varje uppdragskapitel avslutas med en bossfight. Roligt, nytänkande, bra.

Ett stort problem som jag hade med Mario Kart: Double Dash, var att fordonen faktiskt inte var go-karts, titeln till trots. Istället för att manövrera fantasifulla leksakskärror med den ena skruvade utstyrseln efter den andra. Liknande fordon finns faktiskt kvar i Mario Kart DS, även om man nu äntligen kan välja att köra med en standard-go-kart. De olika go-kartsen skiljer sig lite i hastighet och hur lättkontrollerade de är, men det är bara en smärre petitess.

Kontrollen i sig är snudd på perfekt. I Double Dash vägde fordonen aningen för mycket, och finkörning innebar nästan alltid problem. Det digitala styrkorset på Nintendo DS är på förhand ingen given favorit att köra bilspel med, men efter bara några minuter finns känslan där och bredställ varvas med hårnålskurvor och läckra undanmanövrar. Den nedre skärmen fungerar som en väldigt detaljerad 2D-karta, och om man vill går det faktiskt att köra hela loppet genom att enbart titta på den då alla hinder, kurvor och motståndare är utmärkta genom olika ikoner.

Det leder oss till spelets enda egentliga svaghet, motståndet. Vi kan väl säga såhär, att datormotståndet inte direkt är några kärnfysiker, hellre en grupp sjundeklassare som för första gången ska ha kemilabb och lyckas brännskada halva klassrummet. Under hela 50- och 100 CC-klassen var jag obesegrad på varje bana, det dröjde till tredje banan i 150 CC-klassen innan förstaplaceringen skulle bytas ut mot en fjuttig fjärdeplats. Men det är ju mot mänskligt motstånd som spelet är tänkt att spelas, och det går att göra både över Internet och i nätverk mot kompisar. Spelet stödjer upp till åtta spelare på en kassett, vilket givetvis är en positiv sak. Dock är det en light-version man får, då Nintendo DS inte klarar av att buffra hela spelet i internminnet. Om man vill spela samtliga banor och samtliga spelsätt mot sina vänner måste dessa också äga en kassett med spelet på. Det är helt lagfritt och WiFi (trådlöst Internet) fungerar smidigt och är enkelt att komma igång med. Har man inte tillgång till varken Internet eller kompisar går det dock att spela Battle-Mode och Versus mot sju andra datormotståndare, något som saknats i tidigare versioner. Även i Battle-mode är banorna en blandning av nya och gamla banor, med guldbanan "Block Fort" som största namn.

Mario Kart DS är ett av årets bästa bärbara spel. Charmig, färgglad och sprudlande grafik varvas med trallvänlig musik och utsökt bandesign samtidigt som kontrollen känns mer träffsäker än någonsin. Enda felet som jag verkligen irriterar mig på är just den artificiella intelligensen som kunde ha varit bättre. Nintendo kan bara de vill, låt oss nu hoppas att de vill lika mycket, om inte mer, med New Super Mario Bros som kommer nästa år.

---------------------------------------------------------------------------------

Jonas Mäkis 2:a åsikt
När Nintendo dammar av klassiska Mario Kart, passar man på att återigen gå tillbaka till sina rötter. Borta är alltså de dubbla förarna samt de märkliga fordonen från Double Dash och spelet återanvänder dessutom klassiska Mario-fiender vi inte sett till sedan 8-bitarstiden.
Det räcker med att ta ett varv runt någon av de 16 nya banorna i Mario Kart DS för att inse att serien på allvar är tillbaka igen. Precis allt känns rätt och för en gångs skull har Nintendo inte känt sig tvingade att på något krystat sätt dra nytta av den tryckkänsliga skärmen. Istället används den som en översiktskarta där man enkelt kan se var man har de andra förarna. Kartan är så detaljerad att man faktiskt kan navigera efter den, för att till exempel elegant köra framför motståndare och sedan nesligt släppa ett bananskal som får dem att åka av vägen.
Allra viktigast i Mario Kart-spelen är multiplayer-stödet, och här finns alla gamla spelsätt som funnits med sedan Super Nintendo-tiden plus flera nya. Särskilt värt att nämna är Mission mode, vilket istället för klassiska race går ut på att klara tilldelade uppgifter som att med sin go-kart besegra bossar från Super Mario 64 eller att försöka krocka ned sina motståndare över en kant. Med hjälp av en enda kassett kan man spela upp till åtta spelare samtidigt, och det är ganska precis lika underhållande som man kan tro.

Den verkligt stora nyheten är dock att Nintendo överger sina gamla principer och faktiskt satsar på online-spelande. Även om det fungerar smidigt, är det inte fullt så roligt som jag hade hoppats på. Det går till exempel inte att kommunicera med sina motståndare och när ett race är över går det inte att få tag på spelarna för att lägga till dem i sin kompislista. Jag begär inte Xbox Live, men detta känns lite för avskalat. Dessutom går tolv av spelets banor inte att använda och endast fyra spelare kan delta i ett online-race.

Rent visuellt är spelet en fröjd för ögonen och det är första gången jag imponeras över tredimensionell grafik till Nintendo DS. Banorna har alla sitt eget unika tema, varav flera baseras på klassiska Nintendo-spel. Bland annat finns ett race ombord på båtfortet från Super Mario Bros 3 samt ett i Luigis spökherrgård.

Visst finns mindre irritationsmoment som att bonusföremål fått en om möjligt ännu större betydelse, men sammantaget är jag överväldigad av Mario Karts fenomenala bärbara återkomst. 9/10