En av de absolut största fördelarna med att arbeta som spelskribent är att upptäcka titlar som annars hade flugit under radarn. Jag vet inte hur många okända godbitar jag har ramlat framstupa över, och Forgotton Anne är det senaste som jag likt en förmögen och bortskämd snorunge fått serverat till mig. På ett silverfat. I guld. Egentligen finns det inte något banbrytande med titelns spelupplägg då det likt många, många andra spel är ett berättelsedrivet äventyr i 2D med en avskalad spelbarhet - men om vi räknar in det estetiska så blir Forgotton Anne helt plötsligt ett lir som står på två rejäla köttpåkar till ben och särskiljer sig starkt från mängden. Den handritade stilen är snarlikt studio Ghiblis - absolut inte lika vass men näst intill - och jag blir vansinnigt förförd när de första bildrutorna av kärleksfulla anime-konster börjar rulla fram.
Föreställ dig ett land dit alla dina bortglömda prylar hamnar. Kanske inte det där gosiga ragget du hade på högstadiet, utan snarare sockan du råkade sparka under sängen, eller skateboarden du slängde i garderoben efter att du skrapade upp knäna ända in till benpipan. Dessa bortglömda prylar landar förr eller senare i de bortglömdas rike. De får liv, känslor. De saknar att bli använda. En rutten gympapjuck önskar sig exempelvis inget annat än att få omfamna en strumpluddig fot igen och känna sig behövd av oss människor.
Mitt bland alla halsdukar, gunghästar, glasögon, radioklockor lever också Anne tillsammans med skäggtoken Bonku. De båda har en ambition mot att någon gång återvända till den riktiga världen, och den önskan delas av alla andra "Forgotlings" som bor och knegar i det bortglömda. För att uppnå detta har Bonku skridit till verket med att pussla ihop en förtrollad portal, och för att samla in tillräckligt med magisk kraft för att färdigställa skiten har han tillsammans med Anne byggt ett välfungerande samhälle med lagar, arbetsplatser, och ett invånarsystem där de hårt arbetande medborgarna blivit lovade en biljett tillbaks till människovärlden.
Anne har rollen som "Enforcer", någon som ska hålla ordning på torpet medan medan Bonku knegar livet ur sig. Hon bor uppe i ett högt torn med god uppsikt över hela landet, och en stormig kväll har de elaka rebellerna - de laglösa, icke-godkända skubb-invånarna - startat uppror. Anne måste ge sig ut i staden för att upprätthålla ordning så att den magiska hemresan kan bli verklighet.
Vanligtvis gillar jag inte att gå igenom så här mycket av berättelsen i en recension, men allt detta framkommer av de trailers som har släppts och det är också blott en dammtorkning av hela intrigen som ebbar ut - under sju, underbara timmar, med kraftiga vändningar som åtminstone jag inte kunde gissa mig till särskilt väl. Forgotton Anne lägger större fokus på sin handling än många andra titlar, så spelbarheten har med andra ord prioriterats ned ganska rejält. Men i flocken av alla Walking Simulators som finns ute just nu är danskpannorna Throughlines lir inte något i mängden som råkar spelas genom tvådimensionellt perspektiv. Det är mycket mer än så, och jag var ruggigt nära att bränna igenom hela kalaset på en enda kväll. Jag blev totalt fängslad, minst sagt, och läskigt motiverad till att spela vidare och nysta upp mysteriet kring hela rebellspektaklet som utspelar sig i en väldigt charmig och fantasiproppad spelvärld.
När jag börjar röra mig ned från mitt tjusiga torn mot staden där upprorsmakarna lever rövare stöter jag på en ordentlig ruga med karaktärer där varenda en av dem är skickligt röstskådespelade med olika dialekter och vilt varierade karaktärsdrag. Det syns så jäkla snabbt att alla tekannor och fotpallar inte finns där för någon menlös utfyllnad. De har något att säga, en massa att tillföra, även om det bara handlar om att delge någon enstaka detalj om landet de liver i. Tack vare den bedårande estetiken kan jag tänka mig att det varit rena rama drömkneget att författa ihop personligheterna, och inte minst de väldigt välskrivna dialogerna. Varenda hörn i Forgotton Anne sprudlar sannerligen av liv.
Det som särskiljer Anne från alla andra Forgotlings, bortsett från att hon är en människa, är att den skäggiga portalbyggaren Bonku har utrustat henne med en "Arca". Den har kraften att suga livet ur invånarna om de nu skulle komma i hennes väg eller vara vansinnigt kriminella. Dock är valet helt upp till dig som spelare. En stor del av Forgotton Anne handlar nämligen om dialog- och handlingsval. Exempelvis träffar jag en halsduk som har brutit sig in i mitt torn, och det känns som en självklarhet att den ludna accessoaren är en elaking från motståndsrörelsen. Så, vill du krama livet ur honom och lämna hans virkade lik på vardagsrumsgolvet, eller köpa hans lögner och släppa parveln fri? Valet är helt upp till dig, och det kommer få vissa konsekvenser.
För mig börjar det ringa starka varningsklockor så fort ett mustigt spel börjar skryta om hur mycket vi spelare kan påverka vart berättelsen far någonstans. Det är oftast extremt små saker vi kan styra, och spelmakarna vill väl i de flesta fall inte lägga kraftig utvecklarkosing på att bygga någonting som stora delar av publiken aldrig ens får se eller uppleva. Mitt intryck av Forgotton Anne är att berättelsen inte påverkas speciellt mycket från ett val till ett annat, men alla ödesdigra beslut jag tar under resans gång presenteras på ett fantastiskt snyggt sätt mot slutet i ett rejält klimax. Så sett till valmöjligheterna och det jag kan påverka blir ändå slutresultatet av det hela snyggt skildrat.
Throughline Games har som sagt gjort äventyret extremt cinematiskt med stort fokus på berättandet. Själva spelbarheten har fått långt ifrån lika mycket kärlek då Anne är ganska trögstyrd och plattformsmomenten inte är speciellt utmanande. När jag rusar igenom Forgotling-staden i jakt på busiga rebeller så ska det hoppas upp på olika strapatser måttligt ofta, och det finns aldrig någon risk för att dö. Eller rättare sagt så går det inte att ta livet av Anne. Istället krävs det lite hjärnkapacitet till och från. Exempelvis fastnade jag bra länge när jag skulle upp på en saxlift och därefter skutta vidare till en balkong, och mina missöden skylldes ganska omgående på att det måste vara en spelbrytande bugg som satte stopp på min annars flytsamma resa. Nu var det förstås ingen bugg, och någonstans uppskattar jag ändå att köra fast i ett lir som Forgotton Anne då berättelsen likväl som alla dialoger är såpass spännande att jag till varje pris måste komma vidare.
En stor portion av de spelbara delarna i Annes äventyr kretsar kring hennes "Arca"-klocka som hon har spänt fast på handryggen som ett tjusigt kapitalistsmycke. Med hjälp av den kan hon manipulera flödet av magisk kraft till olika motorer för att öppna dörrar som blockerar hennes framfart, eller exempelvis få ned bromsklossarna på en vilt krängande spårvagn. Jag hade gärna sett att Throughline piskade in fler, eller åtminstone större schabrak av dessa pussel då jag själv är otroligt svag för matiga huvudbryn i spel. Fördelen blir dock att speltempot aldrig blir lidande, som jag exempelvis gnällde orimligt mycket på i recensionen av Sword Art Online: Fatal Bullet. En härlig dialog eller ytterligare utlagda brödsmulor av berättelsen väntar alltid runt hörnet, och det är där som Forgotton Anne verkligen briljerar.
Utgivarna Square Enix Collective är nämligen väldigt tydliga i sin marknadsföring att Forgotton Anne är ett cinematiskt, berättelsetungt speläventyr, och på den fronten har Througline lyckats fantastiskt bra. Det finns tråkiga segment där den trögstyrda anime-bruden ska skutta omkring helt planlöst eller lösa banala pussel, och jag ramlade över två stycken buggar som gjorde att jag fick avsluta spelet och lira om (ytterst) små delar. Men när ljudet briljerar vid både bakgrundsmuller och renodlade orkesterstycken, när varenda karaktär jag träffar är förbannat unik och när en brinnande fackla mot en nattblå vägg målar upp estetiska fullträffar - då bleknar kritiken ganska kraftigt. Det finns som sagt en del att förbättra sett till spelbarhet, men samtidigt ska Forgotton Anne hyllas för sin underbara story som fick mig att både bli rosig om kinderna och alldeles varm inombords.