Onrush

Jag begrep aldrig riktigt Driveclub, även fast grundidén om onlinebaserade bilklubbar samt den ursnygga grafiken såklart aldrig gick att förringa. För mig var det ett spel med personlighetsklyvning, som aldrig riktigt visste vilket styrled det skulle stå på. O ena sidan en Wipeout-rapp arkadräzer proppat med vidsträckta och slingriga landsvägar (Forza Horizon-style) o andra sidan en slags semi-realistisk Gran Turismo-utmanare. Driveclub förblir en av de tyngsta besvikelserna inom denna underbara genre för egen del. För jag hade ju hoppats på så mycket och fick nästan ingenting av det jag hade längtat efter. I jämförelse med utvecklarnas superhit, Motorstorm, kändes det lite som en axelryckning.

Just därför gladde jag mig rätt rejält åt nyheten att Driveclub-folkets nya spel skulle bli en fullständigt utflippad, ultraröjig återgång till spelets som satte Evolution Studios på kartan. Mer Motorstorm, mycket mindre Driveclub - med andra ord. Efter att ha tillbringat en dryg vecka tillsammans med Onrush (som finansieras av rallymästarna Codemasters) kan jag dock inte göra annat än att begrava gubbhuvudet i händerna och jämra mig likt en skadeskjuten sällskapsfågel. För Onrush är återigen ett spel som dras med en känsla av schizofreni och jag tvingas fastslå ganska tidigt att före detta Evolution Studios fortfarande har problem med att veta vilken styrled de ska stå på.

Onrush inleds dock som ett typiskt Codemasters-spel, vilket jag älskar. Det påminner rent presentationmässigt massor om Grid och Dirt där neondränkt och fräck grafik swischar förbi på skärmen medan en kvinna med bred sydstatsdialekt berättar för mig om vad Onrush egentligen är. Det är inget racingspel. Det handlar inte om att köra snabbast. Inte om att komma först eller om att köra om flest motståndarbilar. Det handlar inte ens om att räkna varv eller att försöka placera sig rätt och välja rätt bromspunkter. Nej. Det handlar om bilburen krigföring mellan 122 stycken Mad Max-liknande ekipage. Det kvittar vem som ligger först i klungan under de minst sagt högintensiva loppen. Det är föraren som kört sönder flest motståndare som vinner, och inget annat.

Jag gillar bilspel där det går ut på att krocka sönder andra ekipage. Motorstorm var som sagt en av mina Playstation 3-favoriter (även om de två uppföljarna stank fränt av lastgammal kalsipp) och Destruction Derby förtrollade mig för en sisådär 24 år sedan. Jag har dessutom alltid älskat Carmageddon och Twisted Metal och av den enkla anledningen trodde jag att den typ av förstörelse som Onrush baseras på skulle passa mig som handen i kalvskinnshandsken, men jag hade fel. För spel som formats efter någon slags "sanning" om vad som är hett i spelvärlden just nu, snarare än en entusiasm och passion för racing, fungerar sällan särskilt väl.

När före detta Evolution Studios och Codemasters satte sig ned för att spåna ihop en vettig grundidé att basera Driveclub-folkets nya racingtitel på är jag förhållandevis säker på att de började från helt fel ände. Vad är hett idag? Jo! Forza Horizon, Overwatch och Fortnite. "Låt oss nu kombinera dessa tre spel, rakt av!" Jag är stensäker på att detta var resonemanget som låg till grund för Onrush och det var redan här som problemen tog form.

Racingen sker på relativt korta banor som utspelar sig mestadels bland berg och fjäll. Det handlar om team-baserad actionracing där sex spelare i ett blått lag tar sig an sex andra i ett gult lag och de som vinner är alltså de som krockar sönder sina motståndare. Genom att hoppa och göra volter i de utplacerade hoppen vinner man enkelt "boost" som sedan används för att skicka in sin Interceptor-liknande dödskärra i bakänden på framförliggande motståndare som då fattar eld och sprängs. Det låter enkelt, vilket det också är. Det finns ingen mållinje, inga varv, ingen grafik som visar hur placeringarna ser ut annat än två gul/blå mätare som fylls på allt eftersom de båda lagen krockar sina motståndare.

Pengarna som ens lag kammar hem genom att vinna tävlingar spenderas på kosmetiska uppgraderingar, först och främst. Och det är här som Codemasters sneglat både en och 122 000 gånger på Epic Games ultrasuccé. Förarna som rattar de mustiga vrålåken i Onrush ser ut som gubbarna i Fortnite. De rör sig som gubbarna i Fortnite, dansar som dem och går att smycka med samma bisarra grejor som i Fortnite (som en björnhatt, rosa tuppkam eller en krockkrage). Jag förmodar att tanken varit att skapa ett högoktanigt action/racing-spel med punkrock-känsla men för egen del känns det mestadels enbart töntigt, och som om det gjorts utan egentlig tilltro på sin egen produkt. Istället har detta skapats för att passa in i ett klimat där teambaserad 6v6-action och battle royale-krafs regerar en hel genre.

När det gäller fordonsfysiken är den extremt grundläggande och saknar alla former av egentligt djup även fast den aldrig är dålig, tvärtom. Framförallt bilarna (motorcyklarna får jag inte ut särskilt mycket av att köra) känns lagom tunga och lagom vridstarka med en sjuhelsikes peakeffekt tack vare all den "boost" som går att samla på sig under tävlingarnas gång. I de utplacerade hoppen kan man lära sig att göra diverse trick vilket naturligtvis också gör att boost-mätaren fylls på. När man pressat runt ett tag på varje bana och använt mer boost än vad som torde vara mänskligt möjligt aktiveras en slags overboost-funktion som heter "Rush". Genom att aktivera detta kan man köra sönder motståndarbilarna som om de vore gjorda av cornflakes. Ens bil skimrar av ljusblått dödsljus och går tre gånger snabbare än tidigare, något som framförallt under de inledande loppen känns riktigt roligt.

Grafiken däremot är inget vidare, även om det finns gott om detaljer här och även om skärmuppdateringen ligger på superstabila 60 bilder per sekund. HDR-läget gör att Onrush ser en (liten) smula roligare ut men överlag har jag svårt att begripa varför man inte valde att lägga in mycket, mycket mer färg i denna titel med tanke på hur det presenteras och med tanke på hur extremt urflippat det är, i övrigt.

Det finns gott om olika typ av spellägen här och även om alla handlar om att ha sönder sina motståndare så kan utmaningen pendla mellan några olika saker. "Overdrive", "Switch", "Countdown" och "Lockdown". I Overdrive gäller det att så snabbt som möjligt samla på sig boost för att sedan så snabbt som möjligt använda upp den boost du precis samlat på sig, gärna genom att kvadda motståndare. Detta är själva huvud-spelläget i Onrush och precis lika enkelt som det låter. I Switch handlar det om en katt-och-råtta-lek som lånats från Call of Duty där det handlar om att försöka hålla sig vid liv så länge man kan ombord på en skör liten motorcykel. Countdown går ut på att så snabbt som möjligt nå nya checkpoints för att slippa få slut på tid för sitt lag, något som gör detta till spelets överlägset mest stressiga spelläge medan Lockdown kretsar kring "King of the Hill" från valfritt actionspel där samtliga fordon jagar en liten vit ring som man måste hålla sig inom för att kunna vinna matchen.

För egen del är Onrush, precis som Split/Second, Blur samt Ridge Racer: Unbounded ett gimmick-baserat racingspel som roar sådär smyg-måttligt i en halvtimme, som mest. Att dela upp allt i lag och slänga ut allt som gör racing roligt är ett ganska klent recept på ett roligt spel om du frågar mig. Att dessutom hela tiden hamna i en situation där ens bil krossas av boostande motståndare och sen tvingas vakna upp mitt i total-kaoset via en riktigt hopplös spawn-funktion - är inget som jag avser att göra efter det att jag slutfört denna recension. Visst finns det förtjänster här, som den finfina skärmuppdateringen och stabila bilfysiken men gråtrist grafik och själva grundupplägget gör att mitt betyg stannar på en femma.