Strange Brigade

Jag ska inte hymla med det faktum att jag idag har ett något problematiskt förhållande med spelstudion Rebellion och deras spel. Inte för att jag bråkat med någon av utvecklarna eller hamnat på någon "blacklist" efter att ha skrivit oförskämdheter utan snarare för att deras spelbibliotek under åren varierat från fantastiskt till rena rama skräpet. Få spelmakare är så ojämna som Rebellion varit under åren och inför lanseringen av varje nytt spel som de slutfört dyker samma fråga alltid upp; Kommer detta att vara Alien vs Predator-bra eller Rogue Trooper-uselt?

Med Sniper Elite har studion cementerat sig som en utvecklare med tillräckligt mycket kapacitet för att erbjuda lika stora delar öppna spelvärldar samt tight, välkoreograferad och belönande "gunplay". Stickspåret och samarbetsfesten Zombie Army Trilogy från 2015 var en bagatell i jämförelse men en rätt underhållande sådan och det är på denna grund som Rebellion baserat Strange Brigade.

Året är 1930 och en alldeles för nyfiken arkeolog vid namn Edgar Harbin har råkat skrämma liv i en flera tusen år gammal döds-mumie vid namn Seteki och det gäller nu för dig (och dina vänner) att resa till Afrikas slätter, skjuta ihjäl 394 000 zombier, 12 000 mumier och minst lika många jätteskorpioner. Spelbarheten i denna co op-historia påminner massor om Call of Duty: Zombies samt Left 4 Dead 2 med ett par skillnader. Strange Brigade är nämligen inte superkul och detta har med bristfällig spelkontroll och precision att göra, snarare än något annat. Att avfyra sitt vapen i detta spel är helt enkelt inte särskilt roligt och här återkommer jag mer än gärna till Bungie-bossen Jason Jones klassiska citat om det här med action i spelform. Bungie levde efter mantrat att det skulle vara så pass roligt att bara avfyra vapnen i Halo rätt ut i tomma intet att spelare skulle komma att pyssla med just detta i jakt på nästa eldstrid. De pratade om en 30-sekundersprincip där vapenbalans, fysik och feedback till spelaren via handkontrollen samt visuella hjälpmedel var otroligt viktigt, något som också fick puffrorna i framförallt Master Chiefs debutäventyr att kännas extra belönande. Så fungerar det alltså inte i Strange Brigade. Inte ens nära.

Istället upplever jag vapnen som fjösigt spröda, tunna, platta och trista även fast jag mellan varenda av spelets tio banor lägger gott om tid och tålamod för att uppgradera krutpåkarna. Strange Brigade visar här upp en oförståelse för vad som gör spelvapen roliga att avfyra och i kombination med ett märkligt inkonsekvent system för siktet samt hitboxar plus bossfighter som i mångt och mycket velat få mig att slita mitt eget gubbhår, är detta inte ett spel jag avser att rekommendera.

Med det sagt är inte Strange Brigade helt utan förtjänster, tvärtom. 30-talspresentationen (som bitvis för tankarna till Wolfenstein: The New Order) är klockren. Här har studion samlat all den där skojfriska estetiken som gjorde den tidens pulp-kultur charmig. Det finns en brittisk knäppgök till berättarröst som följer mig genom spelets 12 timmar och pratar ibland nästan oavbrutet om hur han gärna släpper en fis efter middagsmaten samt hatar katter och detta är spelets absoluta höjdpunkt. Humorn är störtskön, helt enkelt, precis som den var i Zombie Army Trilogy.

Ljudet är klockrent också. Långt ifrån realistiskt sett till knallar, explosioner och kulregn men å andra sidan fantastiskt inlevelserikt och bombastiskt. Grafiken är långt ifrån lika imponerande då Strange Brigade, minus presentationen, ser rätt alldagligt ut även om det är trevligt med ett spel vars skärmuppdatering inte sjunker särskilt mycket ens under de partier där skärmen proppas full av 30-talet zombies.

Idag finns det gott om co op-spel och det härligt att fler hakar på Left 4 Dead-trenden och slungar ur sig upplevelser där allt handlar om samarbete och samexistens med tre likasinnade polare (med samma tunga typ av avtryckarfinger som du har). I Strange Brigade har studion bakom Sniper Elite gjort ett strålande arbete med allt från grundläggande estetik till presentation, atmosfär och humor. Det är bara synd att det inte är särskilt roligt att spela.