Assassin's Creed Odyssey

Assassin's Creed Origins var helt klart en uppfriskande nystart av Ubisofts nu över 10 år gamla spelserie. De tidigare ultrakompakta städerna med dess separata zoner avskärmade av laddningsskärmar var helt borta till förmån för en sammanhängande öppen värld som mer förde tankarna till de senare Far Cry-spelen. Forcerade samlarobjekt som fritt hängde i luften och gäckade oss var ersatta av mer konkreta sidouppdrag och Origins inspirerades lite smått av storspel som The Witcher 3: Wild Hunt i den nya inriktningen. Årets uppföljare, Assassin's Creed Odyssey, tar nu steget längre och kan nästan kallas för ett fullfjädrat rollspel.

Som namnet antyder så har vi den här gången landat i antikens Grekland, under det peloponnesiska kriget för att vara mer exakt. Detta var en tid av politiska intriger men också av stora tänkare vars idéer kring demokrati, medicin och filosofi fortfarande påverkar vår värld idag. Mitt i denna tidsera spelar vi som "Misthios", en karismatisk legosoldat med ett dunkelt förflutet vars resa börjar på den lilla fattiga ön Kefalinia. Som i alla spel så kan ett enkelt liv aldrig fortsätta ostört och en serie av konflikter leder oss vidare ut i den grekiska övärlden där vi bland annat tar del av vad som en dag skulle bli konflikten mellan lönnmördarna och tempelriddarna.

Spontant låter det som ännu ett Assassin's Creed-spel där vi får besöka en historisk plats med flera kända historiska figurer som byter av varandra om vartannat på ett sätt som förmodligen får historiker att börja darra hysteriskt. Men årets iteration av serien väljer att göra saker lite annorlunda då det stora fokuset nu ligger i de val spelaren gör under äventyrets gång. Det handlar inte om val som kan avgöra hela Greklands öde eller världens framtid på makronivå, utan en mer personlig resa där vi själva definierar vår huvudkaraktärs resa med upp till nio olika slut (enligt Ubisoft själva).

Alexios och Kassandra är det syskonpar vi får välja att spela som nu och till skillnad från till exempel Assassin's Creed Syndicate så är detta inte några som samexisterar och som vi aktivt växlar mellan under spelets gång. Istället är det syskonet som vi väljer som förblir karaktären vi kommer spendera hela vår resa med. Detta är ett estetiskt val i första hand och det påverkar inte särskilt mycket då det är valen vi gör under äventyret som avgör vår destination. Detta betyder dock inte att vi spelar som blanka blad. Ubisoft har fortsatt låna sidor ur The Witcher 3: Wild Hunt där vår hjälte är sin egna person. Både Kassandra och Alexios har en personlig bakgrund komplett med vänner, fiender, attityder och tankar som är deras egna.

Det är inom dessa ramar som vi sedan kan tolka huruvida vi är hjälpsamma eller själviska, förlåtande eller hämndlystna och så vidare, vilket i sin tur påverkar småsaker som hur en framtida karaktär kommenterar över ens tidigare agerande eller vem som kommer leva eller dö framåt spelets klimax. Det är inte helt världsomvälvande som många rollspel alltid försöker lova, men det är många gånger mer engagerande i sitt berättande än vad jag själv fann den stundvis torra föregångaren att vara.

En annan bidragande faktor till det aningen mer personliga äventyret är också det nya dialogsystemet som återigen påminner om CD Projekt Reds omtyckta rollspel. Kameran skiftar nu mellan dialogernas deltagarna som nu också kan agera mer med varandra och sin omgivning, till skillnad från förra året där vi alltid hölls mer distanserade under samtalen. Personligen gör detta att jag lättare hänger med mer i händelseförloppet, vare sig det handlar om vad jag ska göra eller till och med vilka namn alla dessa uppdragsspottande personer ger mig. Även om långt ifrån samtliga av spelets konversationer är lika intressanta så blir bara skiftet av perspektiv mer personligt och minnesvärt.

Ytterligare förändringar har gjorts vad gäller vår utrustning och spelstil. Istället för att endast erhålla olika vapen med specialförmågor och nivåer så har vi nu även vår rustning och utstyrsel att jaga nya komponenter och plagg för. Nya hjälmar, handskar, svärd, dolkar och så vidare har alla en nivå som dikterar mängden skydd eller skada som de påverkar. Varje bit av ens utrustning har sedan även en bonus till en specifik spelstil som faller inom kategorin jägare (pilbågar), krigare (närstrider) samt lönnmördande (smygande). Vill vi lubba in i ett militärläger och öppet stympa varenda atensk soldat vi råkar se så är det fritt att klä sig i kläder som gynnar detta, detsamma vad gäller att i tystnad hugga ihjäl ovetande spartaner. Alla dessa delar och vapen kan i sin tur också uppgraderas så de hänger med vår hjälte i nivå och nytta, förutsatt att spelaren har pengar och material för detta.

Våra vapen och förmågor har i sin tur strömlinjeformats till fördel för att låta oss spela på vårt egna sätt. Likt Assassin's Creed Origins så går vi fortfarande upp i nivå och får sedan poäng vi kan plöja ner i olika färdighetsträd för nya kunskaper och förmågor. Men istället för märkliga och abstrakta saker som att sno andras hästar (något Bayek tydligen inte kunde klura ut på egen hand?) så är det istället förmågor som används under våra tre nya spelstilar. Exempelvis förmågan att kunna styra en pils bana efter att den avfyrats eller att göra en klassisk spartansk spark (Gerard Butler-style) för att fälla närgångna motståndare oavsett vilket vapen vi än bär. Dessa förmågor kan dock inte användas hursomhelst utan förbrukar adrenalin som vi genererar genom successiva attacker.

Striderna är också överlag aningen mer solida än tidigare. De känns inte riktigt lika kaotiskt "viftiga" som i Origins och kan stundtals kräva lite mer timing. En korrekt duckning eller parering belönas med en kort period av att tiden saktar ner, vilket ger oss utrymme för att få in några extra slag på motståndet. Striderna kan dock vara aningen inkonsekventa då fienderna nästan när som helst kan gå in i tunga attacker som vi inte kan parera utan måste försöka undvika helt utan direkt förvarning. Detta kan ibland ske helt enkelt för att till synes avbryta min egna serie av attacker eller helt spontant. Det är inte heller självklart när till exempel min sparkförmåga faktiskt kan fälla en fiende eller ej. Ibland kan de helt enkelt stapla lite baklänges och andra stunder singla iväg som höstlöv i vinden. Detta är inget jag direkt kan se innan jag testat, vilket gör att en del strider kan ha aningen oväntade konsekvenser trots att de till synes borde ha varit enkla.

Allt är dock inte helt nytt utan vi får återigen se hur sjöfarande återvänder - något som inte har varit en tungt representerad aspekt av spelserien sedan Assassin's Creed: Rogue (även om vi stundtals fick styra en båt i Origins). Detta är en välkommen del som är oerhört passande för den antika Grekland där vi kan plumsa runt mellan de olika öarna och utforska. Det ska tilläggas att den som hoppats på lika omfattande sjöfart som i Assassin's Creed IV: Black Flag eller Rogue kan komma att bli besviken. Istället för en uppsjö av uppgraderingar har vi bara två olika typer av vapen - med ytterligare uppgraderingsbara skeppsdelar som skrovet, rammen, en brasa för brinnande projektiler och sedan effektiviteten hos vår besättning. Vi kan också rekrytera officerare; personer vi hittar antingen under uppdrag strödda längs vår resa eller till och med stackare vi kan klubba ner och sedan rekrytera likt Big Boss i Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Dessa officerare ger i sin tur små bonusar till saker som skeppets hälsa, mängden skada vi åsamkar andra eller liknande.

Detta är också det första spelet i serien där vi nu är helt utan seriens ikoniska dolda kniv. Istället har vi det mytomspunna spjutet den spartanska ledaren Leonidas själv burit. En artefakt som låter upp flera av våra mer avancerade förmågor och färdigheter. Detta är i sin tur också vad som behöver uppgraderas för att öka den mängd adrenalin vi kan bygga upp och spendera under spelets sammandrabbningar. Jag har inget emot den här förändringen personligen men erkänner att det är... spännande att se spelet ta avstånd från många av de grundpelare serien byggts på. Detsamma gäller hur Assassin's Creeds ursprungliga vikt på socialt smygande och nyttjande av folkmassor och omgivningar med tiden skiftat mer och mer mot faktiskt traditionellt smygande.

Men inga av dessa förändringar, stora som små, hade betytt något alls om själva spelvärlden inte vore kul att vistas i. Nu måste jag erkänna att jag är partiskt svag för estetiken som kommer på köpet med antikens Grekland och dess historiska händelser, myter och personligheter - men det fråntar inte hur fascinerande denna epok och plats ändå var. Och världen känns verkligen enorm! Detta fick jag klart för mig när jag nästan 40 timmar in i spelet drog upp världskartan och märkte att jag knappt utforskat hälften av ytan som finns till mitt förfogande. Trots detta kände jag mig aldrig uttråkad, något jag tyvärr inte kunde säga om fjolårets Origins.

Detta är något som kommer tilltala er i olika grader, men jag personligen intresserad av att i princip allt jag gjorde både direkt och indirekt hade inverkan på mig och världen omkring mig. Valde jag att öppet slåss mot soldater eller om jag misslyckades med mitt smygande så kommer det med tiden att sättas ett pris på mitt huvud. Detta leder till att rivaliserande legosoldater, som finns världen över, kommer börja leta efter mig. Dessa kan jag såklart slåss mot för att få belöningar och utrustningar, men skulle de vara aningen för svåra för att tryggt utmana kan jag också leta reda på personen som sponsrar kontraktet på mig och "likvidera" honom.

Men väljer vi också att börja anfalla fort och soldater så kan vi även destabilisera hela regionen. Lyckas jag döda soldater, tömma fort, sno pengar och avrätta ledare tillräckligt så kommer jag sedan även kunna välja sida som den legosoldat jag är och försvara eller anfalla regionen och på så sätt skifta maktbalansen i området. Detta är också egentligen bara en estetisk förändring för vems flaggor som hänger här och var samt något som kan hända även helt utan ditt inflytande. Men det är fortfarande ett ytterligare system vi kan ta del av för extra pengar och belöningar, så inget vi gör är utan mening. Mycket tid har lagts på att få oss att känna oss mer som en deltagare i världen.

Ubisoft har även valt att lägga till vad de kallar för "Exploration Mode", ett läge där spelet inte lika direkt vägleder oss som tidigare. Platser och mål markeras inte ut i samma frekvens på kartan utan vi måste själva utforska, placera ut markörer och läsa oss till mer var vi ska leta efter våra mål. Detta är inte heller något helt revolutionerande eller nämnvärt krävande men jag uppskattar ändå att spelet inte känns riktigt lika enkelriktat när jag själv drar upp spelkartan eller använder vår örn Ikaros för att navigera och hitta istället för att bara följa en markör som i många andra spel.

Det är dock personligheterna och vidderna som får mig att vilja stanna och utforska. Att nästan tala i cirklar med Sokrates bland Atens monument, hjälpa Hippokrates kontroversiella syn på läkekonst i en tid där offrandet av en get ännu inte ersatts av Ipren eller samtala om världshändelser med historiken Herodotus är fascinerande och något jag måste erkänna att jag fann väldigt givande. De egna karaktärerna Ubisoft tagit sig friheten att skapa kändes också inbjudande och underhållande. Spelet känns sällan platt eller som en torr rundtur utan har en väldigt distinkt personlighet som inte bara är krig och drama utan stundtals även kan också få mig att skratta. Speciellt då min egna karaktär faktiskt kan vara väldigt karismatisk i sin relation till personerna jag möter.

Men trots sina hutlöst vackra landskap och intressanta steg in i rollspelsgenren så finns det givetvis skavanker i seriens nya fasad. Efter ett dussintal timmar märker man av spelets bitvis repetitiva uppdragsdesign, speciellt i sidouppdragen som ofta går ut på att jag ska leta reda på ett föremål som blivit snott eller borttappat och återhämta det. Det finns också en del buggar till och från som tvingat mig att ladda om min sparfil eller till och med starta om hela spelet. Assassin's Creed Odyssey är långt ifrån det mest opolerade spelet i serien, men det fanns fortfarande stunder som kunde krossa min inlevelse, som när min karaktär råkade fastna i en vägg eller när det kraschade när jag drog upp världskartan.

Det finns också stunder där spelets nivåsystem kan komma till hinder för min framfart. Speciellt runt 20 timmar in då jag råkade konstant vara i för låg nivå för att kunna effektivt avancera genom storyn. Det var den enda stunden där jag kände en viss frustration när jag var tvungen att faktiskt jaga efter sidouppdrag för att kunna få bättre utrustning samt erfarenhetspoängen för att inte fortsatt springa in i den barriär spelet slängt upp framför mig. På ett sätt motiverar det mig att försöka utforska världen samtidigt som jag ibland tvingas göra marginellt mindre intressanta uppdrag bara för att jag var så illa tvungen.

I slutändan känner jag emellertid att Odyssey är en lyckad vidareutveckling av serien. Jag hade gärna sett ett lite mer engagerande stridssystem och kanske en lite bättre skalningsmetod för utrustning och priserna för uppgradering. Men mycket av det dödkött jag fann i Assassin's Creed Origins har skurits bort till förmån för att låta oss skapa en resa som vi i större utsträckning kan kalla vår egen. Detta är vårt äventyr och ett överraskande engagerande försök att tackla rollspelsgenren. Vare sig jag promenerade genom skogar och ruiner eller seglade bland öarna och upplöste korrumperade skurkgäng så hade jag aldrig tråkigt. Resan var storslagen, fyllig och mest av allt så har Ubisoft sakta men säkert börjat få en bättre balans mellan både kvalitet och kvantitet.

Ubisoft har sedan länge haft ett rykte att bara göra samma spel om och om igen med homogen design och minimala förändringar. Detta är kritik som stundtals kan vara väldigt rättfärdigad. Men vad Ubisoft valt att göra med Assassin's Creed de senaste åren har varit den raka motsatsen där de valt att röra sig utanför sina gamla vanor. Assassin's Creed Odyssey är en vacker resa och jag ser fram emot vad som mer kan tänkas komma från serien när jag sett hur de är villiga att ta detta genrebyte på allvar.