Spyro Reignited Trilogy

Jag minns Spyro the Dragon mycket väl. Hade vid det laget inte riktigt tid att tillbringa allt för mycket tid tillsammans med en lila barn-drake (jag hade precis sålt mitt första tidningskoncept och flyttat ned till Stockholm när det första äventyret släpptes, och arbetade i stort sett dygnen runt) men tack vare en tjatig flickvän tragglade jag mig trots allt igenom de två första spelen och gillade dem. Roligare än Crash Bandicoot men tråkigare än Super Mario 64 minns jag att jag skrev i min recension för lite drygt 20 år sedan och det är väl där jag står även idag, när jag nu tillbringat cirka 24 timmar tillsammans med ny-versionen av Insomniacs tre original.

Efter de rätt oväntade dunderframgångarna med Crash Nsane Trilogy var det såklart bara en tidsfråga innan Activision piskade igång samma process innefattande den lila barndraken och precis som i fallet med Naughty Dogs ljusröda pungräv är Spyro Reignited Trilogy en sällsynt välskapt historia proppad med tidskrävande detaljarbete och charm. Samlingen består av spelen Spyro the Dragon, Spyro 2: Ripto's Revenge samt Spyro: Year of the Dragon och det handlar om spel som byggts om från grunden med en modern spelmotor för att återskapa dåtiden men utan allt vad polygonsprickor och hackig bilduppdateringshastighet heter.

Bakom utvecklingen står Skylanders-studion Toys for Bob och det märks redan under den inledande halvtimmen att de verkligen fattat vad Spyro är, vad han stod för en gång i tiden och vad det var som gjorde dessa Playstation-klassiker så populära. I Spyro Reignited Trilogy har de hyllat ursprungsmaterialet genom att modernisera varenda liten beståndsdel och det är framförallt animationsarbetet som imponerar mest här tillsammans med de ultrakulörta miljöerna som bara skriker barnprogram rakt ut. Spyro har ännu mer attityd än vad han bjöd på i originalen och i kombination med att drakarna som han räddar nu inte består av slentiran-kopior på nån slags halvhafsig grundmall utan faktiskt stöpts om från grunden, är det svårt att inte brista ut i gemytliga gapskratt mellan varven. Det finns så mycket personlighet och karaktär här i kombination med urläcker design och massor av charm att man helt enkelt inte kan sluta flina medan man spelar.

Rent spelmekaniskt är Spyro Reignited Trilogy väldigt stabilt. Spyro springer, går, glider fram med sina mörkgula pyttevingar samt flåsar ur sig eldmoln som precis som vanligt skrämmer slag på fienderna. spelkontrollen är enkel att begripa och smidigt modern i sin utformning även om kameran ibland skapar problem. Toys For Bob har tagit sig friheten att pula in betydligt mer saker att samla på och leta fram, för den som vill det - och här måste jag erkänna att jag fastnade under ett antal timmar, vilket är ganska olikt mig ärligt talat. Jag lade säkert fem hela speltimmar på att enbart samla diamanter, smaragder och ägg även fast jag egentligen hade tänkt kuta igenom samtliga tre spel inför denna recension. Detta har såklart en hel del med den goda atmosfären i spelet att göra, i kombination med miljövariationen, bandesignen och spelmekaniken. Och här ska Toys For Bob ha allt beröm som jag överhuvudtaget kan frambringa.

I det första spelet från 1999 var det enligt mig musiken som var den enskilt bästa delen och jag misstänker att det för egen del har mycket att göra med det faktum att det var Police-batteristen och personliga husguden Stewart Copeland som faktiskt skrev soundtracket. I Spyro Reignited Trilogy är Copelands musik naturligtvis tillbaka men precis som resten av dessa klassiska plattformspartyn har utvecklarna förbättrat den genom att tillföra modern teknologi. Stewarts mysiga plattformspop har berikats med en mer detaljerad instrumentering i Spyro Reignited Trilogy och mastrats i högra upplösning vilket gör att jag njuter (om möjligt) ännu mer av de stycken som ackompanjerar den lila barndraken på hans resa.

Det tog mig lite drygt 24-25 timmar att springa igenom samtliga av de tre spelen i denna samling (Spyro the Dragon, Spyro 2: Ripto's Revenge samt Spyro: Year of the Dragon) och även fast jag inte var särskilt sugen på att återse Insomniac Games ljuslila drake inför detta recensionsuppdrag måste jag erkänna att jag har haft fantastiskt roligt under så gott som varenda minut tillsammans med Spyro Reignited Trilogy. Visst, laddningstiderna i det första spelet är fortfarande gräsligt långa och kameran skapar en del onödiga problem ibland men bortsett från det är detta en klump med tre härliga plattformspärlor som återskapats med en fenomenal fingertoppskänsla.