Riot: Civil Unrest

Riot: Civil Unrest är ett realtidsstrategi-lir där du antingen kontrollerar ett gäng med ilskna demonstranter, eller de hårt utrustade snutarna som finns på plats för att hålla politiskt laddade situationer under kontroll. Alltsammans är uppbyggt i charmig pixelgrafik och det finns en hel hög med fina idéer och potential för att demonstrera i spelform, men trots detta så levererar inte Leonard Menchiari och IV Productions någon direkt höjdartitel.

På papperet låter konceptet grymt, och kanske en smula kontroversiellt. Spelstudion har till och med lagt in ett litet meddelande i spelet om att de har försökt vara opartiska och att jag bör läsa på för att bilda min egna uppfattning. Varje bana är nämligen delvis baserad på riktiga händelser runt omkring i världen, exempelvis den arabiska våren och olika demonstrant- och plitsammandrabbningar i Grekland och Italien.

Jag börjar med att lira igenom själva berättelseläget och väljer att göra så från demonstranternas perspektiv. Vanligtvis, utanför spelens värld, kanske det räcker med ett starkt följe folk, ett par skyltar med fyndiga textrader och starka stämband för att göra en klart godkänd protest - men som spelets titel säger krävs det ibland lite hårdare tag för att lyckas. Innan banan får jag nämligen välja hur mina demonstranter ska vara utrustade och beroende på hur dödligt aggressivt jag kör väljer desto färre att hänga med ut på stan. Om jag drar dit helt försvarslöst vill över 200 stycken med på fackeltåg, till skillnad från om jag väljer att smycka gänget med militanta guerilla-prylar. Då sållas Svenssons från galningar och knappt 100 själar tar plats på slagfältet.

Efter en tokigt snygg introsekvens som berättar att staten ska bygga en tågbana (med vissa miljörelaterade konsekvenser) blir det äntligen dags att demonstrera och mitt mål är att stå pall för länsman och hindra dem från att stampa ned våra tält. Den grafiska stilen i Riot är som sagt väldigt pixlad, så om du inte gillar det är denna taktiska kravallsimulator inte direkt ett spel för dig. Pixeldesignen ser helt okej ut enligt mig, men rent generellt är det väldigt svårt att avgöra vad som egentligen händer på skärmen när ett hundratal förbannade pixelcivilister ska bråka på gatorna. Våldsamma demonstrationer ska väl förvisso se smått kaotiska ut men det är mer regel än undantag att inte riktigt förstå vad trupperna har för sig därute.

På den första banan får jag kontrollera fyra olika demonstrantgrupper med hjälp av fyra ikoner uppe i vänstra hörnet på skärmen. Ikonerna är tilldelade olika knappar från dualshocken så det enkelt går att beordra vad de olika grupperna ska göra för någonting, men just vad de olika bilderna egentligen betyder fick jag mer testa mig fram för att ta reda på. Både att flytta på de olika sällskapen och att kasta fyrverkerier på snuten är riktigt svårt att få till, så uppskattningsvis är det enklare och kanske rentav bättre att lira Civil Unrest på PC med tangentbord och mus till skillnad från att köra på konsol.

Under den första striden, medan jag kämpade för kung och fosterland med att hålla polisen långväga från mina kravalltält dök det upp små textmeddelanden på skärmen som berättade att någon hade skadat sig och att situationen börjat urarta, men just vart någonstans detta hände förblev oklart. Och sedan, utan något vidare framsteg från min sida så klarade jag av banan... Nu körde jag förvisso på den enklaste svårighetsgraden, men det är fortfarande oklart hur jag gick vinnande från slaget. På de efterföljande uppdragen var ambitionen att hålla pliten borta från en bro och på en annan skulle jag spränga elgeneratorer, och tyvärr så håller sig känslan om att aldrig riktigt vara i kontroll över demonstranterna, vilket gör spelbarheten i Riot ganska tråkig.

Efter att ha tröttnat på demonstrera hela tiden bytte jag sida och tog istället rollen som polisbefäl. Storsnuten, med långa lagarmen. I menyn innan banan funderade länge på vilka vilka typer av kollegor jag ville ha med mig och till sist föll valet på ett stabilt gäng bärandes på stora plexiglassköldar. Skillnaden är ganska stor mot att vara demonstrant då poliserna rör sig i mer organiserade grupper och de olika snutpacken har ett helt annat urval av taktiska manövrar, vilket gör att jag faktiskt föredrar att spela på statens sida av konflikterna.

För varje bana som jag klarar får jag ny utrustning, fler uppdrag att ta mig ann och ett större urval av karaktärer. Du kan berika dina aktivister med molotovs eller rekrytera ännu fler personer med det där aggressiva humöret. Det finns också massa andra intressanta val att göra, bara det att de inte riktigt fungerar som utlovat i praktiken. Med tiden lärde jag mig förvisso vad varje sak egentligen gör och efter ett tag kunde jag även lära mig att sikta - men den dåliga spelkontrollen gör sig påmind genom hela spelet.

Utöver berättelseläget finns det också två andra spellägen som ändå ger lite nödvändig variation till Riot: Civil Unrest. I Global spelar jag som vanligt på en sida av gruffet, med den markanta skillnaden att folkets anseende om mina handlingar definierar svårighetsgraden. Om du är alldeles för våldsam kommer stadens invånare att vända sig mot dig, kort sagt. Det märkliga här var att trots ett gott förtroende från mina medmänniskor blev jag utsparkad från demonstrationsplatsen och förlorade helt utan någon vidare förklaring.

Det finns tyvärr en del att önska gällande själva presentationen i Riot. I menyerna innan ett slag dunkar det på med flådig musik som gör mig peppad och våldstörstig, men så fort jag tar mig ut på gatorna byts de episka tonerna ut mot enbart skrik och rop från demonstranterna. Det är visserligen helt okej, men utvecklarna hade gjort rätt i att knåpa ihop ett par engagerande tonkonster till de spelbara delarna för att förhöja spelkänslan. Dessutom är det lite störande att Riot alltid kallar aktivisterna för rebeller, demonstranter, och kravaller, som om det vore samma sak.

Allt som allt hade Riot: Civil Unrest potentialen till att bli något bra, men spelkontrollen och den allmänna förvirringen jag känner medan jag lirar drar ned betyget en hel del. Det finns en massa saker att låsa upp och den pixliga grafikstilen ser tjusig ut, och även om jag lyckades greppa spelet mer och mer med tiden så är det en besvikelse att utvecklarna inte fick till något bättre av deras coola spelidé.