Metro Exodus

Det brukar oftast pratas om underskattade, dissade, eller helt enkelt; bra spel som helt undgår publikens öga (sistnämnda är vad amerikanarna brukar kalla "hidden gems", dolda pärlor, om en får direktöversätta). Dessa är nödvändigtvis inga mästerverk men likväl bättre än mottagandet de fått. Metro-serien kan i mångt och mycket räknas till just denna benämning och trots att både 2033 och Last Light fick ett varmt mottagande vid respektive lansering, förvånar det mig att dessa inte fått mer uppmärksamhet under åren som gått. Nåväl, intresset har varit högt nog för att 4A Games (i samspel med Deep Silver) skulle snickra ihop ett till. Och precis som med föregångarna, har det varit rätt efterlängtat.

Baserat på den tredje boken i Dimitry Glukhovskys Metro-svit, Metro 2035, är Metro Exodus något annorlunda än sina föregångare sett till skådeplats. Inte längre är det klaustrofobiska, smutsigt sönderfallande tunnelbanetunnlar som härstammar från före landets revolution, som är hemvisten - utan storslagna, öppna landskap där muterade monster och andra överlevare vars mänsklighet är bortbränd, ligger i konstant kamp bland de sista kvarstående skalen av den civilisation som en gång var.

Du spelar än en gång som Artyom och den här gången beger du dig, tillsammans med en grupp färgstarka kompanjoner, ovan mark för att försöka leta rätt på andra överlevare bortom horisonten. Bakgrunden är tecken, på gränsen till bevis, på att andra människor har klarat sig sedan världen gick under och under ledning av en stenhård chef vid namn Miller, ordnas en expedition för att vandra ut på tur (någon som fortfarande inte greppat undertiteln?).

Därför är det en förhållandevis ny scen vi möts av och en som jag misstänker kommer skrämma bort trogna fans av inte nödvändigtvis bara serien, utan även genren. Skräckspel är synonymt med mörka gångar, flackande ljus, trånga utrymmen och plötsligt inhopp två millimeter från ansiktet. Därför kan kanske det här nya fokuset framstå som något som tar serien ifrån det som definierar den. Men frukta ej, det finns gott om ögonblick då du först kommer sitta på nålar och sedan flyga av stolen, då något hoppat på dig framifrån och slitit av halspulsådern. Eller då ljuden kommer hålla dig vaken, nervös och panikslagen. Men, låt oss gå igenom allt i tur och ordning.

Seriens starkaste kort har alltid varit dess atmosfär. Och så även här; under mina promenader bland rostfrusna, halvt nedgrävda bilar, uppäten terräng och ruiner som naturen redan återtagit, slår det mig hur mycket energi som lagts ned på att bygga upp en bild av en värld som rivits ned och där allt hopp är borta sedan länge. Få spel, känner jag, lyckas förmedla den där bitande oron över att konstant ligga i underläge. Att oavbrutet tänka en, två, tre steg framåt. Och att hela tiden behöva se sig om efter en flyktväg. Det sätter Metro Exodus briljant. Då ammunition inte står som spön i backen och inte heller resurserna, samtidigt som fienderna (framför allt fauna-varianterna) kräver en del för att lägga sig - tvingar det dig som spelare att hushålla rejält.

Förställ dig; du har femton kulor kvar i geväret, framför dig står tre vargliknande varelser som vädrar skraj-svettigt människokött och som du måste igenom. Försöker du smyga förbi dessa eller tar du direkt-approachen? Du har bara femton kulor kvar och vem vet vad som väntar bakom dessa ADHD-hyenor? Hela överlevnadsaspekten (som här innefattar bitvis laddning av batteri till lampor, nosade efter delar och krav på att periodvis reparera samt rengöra både gasmask och vapen) sitter mitt i krysset och är inte bara en gimmick som kan följas. Håller du inte efter kommer det inte gå särskilt smidigt. Sen måste jag bara, lite intryckt, höja systemet för ombyggnad av vapen. Lite överallt kan du sno åt dig nya delar och på så sätt förvandla din lilla pistol till något mycket värre. Vilket kryddar överlevnadsaspekten och koka soppa på en spik-mentaliteten rejält.

Hittills är det bara plus, men tyvärr finns det några obehagliga bieffekter under denna från början kärnkraftsvinter. Det här kommer kanske, kanske inte, som en överraskning, men grafiken är lite av en enormt blandad kompott. När spelet visades upp och när vi fick de första gameplay-snuttarna, var dessa på en grafisk nivå som fällde hakor. Jag under min tid med spelet (som jag testat på PC, märk väl) provat olika inställningar och upplösningar. Det märks att spelet är avsett för att springa på kraftfullare datorer (kom igen, för absoluta topprestanda rekommenderas besten 2080ti), men även på högre inställningar ser det inte särskilt bra ut. Faktiskt.

På samma sätt som exempelvis Fallout 4 så ser det överlag bra, till och med fantastiskt ut. Men går man närmare eller spanar på mindre objekt lite längre så kommer lågupplösta, grumliga texturer le tillbaka (väggar och objekt i världen i synnerhet). Jag körde mestadels på de näst högsta inställningarna (då jag ville åt hyfsat låsta 60 bilder per sekund) och då såg baksidan av mitt gevär ut att vara målad i vattenblandad akryl. Detta blir extra tydligt i högre upplösningar (jag prövade att köra i 4K supersamplat på min 1080p-skärm) och där blev det nästintill skrattretande fult när det kom till dessa skönhetsfel. Kort sagt, diffust suddigt eller pixligt grumligt. Och inte särskilt snyggt.

Men tar man effekter, hur ljus faller och kastar skuggor, så skiner Metro Exodus. Detta studsar mellan grund, golv, väggar, tak och gör så på ett trovärdigt skräckinjagande sätt. För att summera den grafiska aspekten - det är långt ifrån fult, det ser bra ut och ägnar du inte för mycket tid åt att granska detaljer - lär du inte irritera dig lika mycket som jag. Med det sagt så är jag besviken på den här punkten. Jag hade förväntat mig mer.

Ett annat område som kan argumenteras vara det viktigaste när det kommer till den här typen av spel är ljudet. Vilket i detta fall fungerar bra. Den klassiska taktiken att lyssna efter i vilken riktning ljudet kom ifrån är det som gäller här, då fiender ibland kan komma från flera håll samtidigt och som jag sa tidigare, nog ska hanteras eftertänksamt för att du ska klara dig längre än en oönskad kärnavfallstunna på torget i Tidaholm. Kvalitén är i toppskiktet. Krispig diskant går hand i hand med ett lagom "lagom" mellanregister och djup bas som, även om den inte får golvet att skaka, inger en trevlig tyngd. Ekot av skott från mynningar skickar härliga skalv och dunsen när din kastade kniv borrar in sig i den skrikande (intet ont anade) vaktens rygg, är tillfredsställande.

Det enda klagomålet jag har på ljudet är röstskådespelarnas insatser. För det första hittar jag inte möjligheten att byta från engelskt tal till ryskt (vilket fanns i de tidigare spelen och som gör ofantligt mycket för inlevelsen i min mening) och detta är synd, då merparten av den engelska dialogen, tyvärr, låter mer amerikansk än rysk (kanske för att många av rösterna bakom är amerikanska). Det känns krystat och inte särskilt trovärdigt alla gånger.

Spelkontrollen mappad till mus och tangentbord fungerar snudd på felfritt och reagerar som den ska, enda nackdelen är att 4A Games (som flertalet andra utvecklare) verkar ha nappat mer och mer på det här med att hålla ned en knapp längre för att acceptera. Detta sker lyckligtvis inte särskilt ofta utan är mest vid start och då du ska plocka upp ett tappat vapen (eller strippa det på delar). Vilket, i och för sig... är rätt ofta...

Den tekniska biten är också lite gott och blandat. Som jag tidigare nämnde så har jag spelat på de näst högsta inställningarna, vilka gett mig ett någorlunda 60-streck (det här spelet drar definitivt nytta av högre bilduppdatering). Det flöt på bra och dipparna var få och kortvariga (men när de väl behagade dyka upp, i mitt fall sträckte sig ned till höga 40, ofta under intensivare perioder). Jag provade att skruva upp allt så långt det gick samt satte gränsen vid 30, bara för att testa.

Det fungerade sådär - under mörkare, lugna partier hade jag en orubblig siffra, men som sedan sjönk som en sten när det vankades bråk. Eller snarare, i sistnämnda hoppade upp och ned värre än Hacke Hackspett. Försökte jag nå 60 så kokade min dator värre än en glödande kärnreaktor vars topplock redan skälvde kraftigt under utsläpp av grön ånga och ett konstant falsettpip liknande undertecknad när denne får syn på en Snickers (sista beskrivningen tillagd för komisk effekt).

Det var nästan ospelbart. Utöver skärmuppdateringen sprang jag på ett par buggar under min tid med spelet. Jag kunde stå mitt i luften ovanför ett hål i golvet utan att trilla igenom, eller se en fiende springa upp på himlavalvet för att sekunden senare flyga tillbaka till säker mark. Det hände också att spelet vägrade starta eller hängde sig. Sen skulle jag också vilja se en justering av träffsäkerheten. Med det menar jag att även om du har fienden i sikte, men denne sitter halvt dold bakom en halv vägg men med trynet väl synligt och du skjuter - är risken stor att träffen inte registreras. Detta är något jag hoppas justeras i och med en patch vid lansering. Jag skulle säga att spelet är väloptimerat på de lägre inställningarna och bryr du dig inte så särskilt mycket om superskarp upplösning eller tydliga detaljer, kommer du nog klassa det här som en väl godkänd upplevelse. Eller, om du har en monsterdator som NASA vill låna för att räkna ut hur vi kan leva på andra planeter, kan trycka upp allt i taket och njuta för fullt.

Om jag ska ta och börja avsluta så smått. Historien om Artyom och hans gäng är påkostad, spännande, ordentlig och bitvis rätt komisk, medan den atmosfäriska världen som målas upp bjuder in till farliga dödslekar och utmanande hjärnverksamhet. Det tekniska (grafiska, under huven samt ljudmässiga) lämnar lite att önska men är inget som du, om du sett fram emot det här, ska låtas stoppas av. Det hade kunnat finputsas ännu mer, sant, men samtidigt också ha varit så mycket sämre. Och det är mestadels det tekniska som håller spelet från de högsta pinnarna på stegen.

Låt mig återknyta till början av denna recension. Metro Exodus liknar sina föregångare vad gäller upplägg och teknik (i trimmad version visserligen), men är rätt så annorlunda vad gäller miljön. Det kommer kanske inte att favoriseras av fans av de klaustrofobiska omgivningarna, men förhoppningsvis ändå uppskattas för de styrkor det kommer med. Utan att gå in på PR-stormen runt PC-ditons plattformsbyte (som säkert kommer sätta sina ideologiska spår) kan nog även det tekniska tas upp som anledningar till varför vissa avstår. Gör man det, så underskattar man vad spelet har att erbjuda; likt dess föregångare så ruvar den, något stundvis opolerade, ytan på en riktigt atmosfärisk skräckupplevelse som du bara måste ta del av. Oavsett om du gillar Metro-serien eller bara diggar postapokalypsen i allmänhet.

PC-specifikationer:
På begäran kommer här en liten lista över vilka komponenter jag har instoppade i datorn som jag testade spelet på. Moderkortet är ett MSI 11-50 B85M-E45 Haswell, processorn är en Intel Core i5 4690 på 3,5 Ghz, RAM är 16 Gb DDR3 på 1600Mhz per pinne, grafikkortet ett MSI GTX 1070 Gaming X (oöverklockat) och hårddisken en SSD, Samsung EVO 860. Och Windows 10.