The Sinking City

Jag recenserade förra årets Call of Cthulhu som var ett linjärt detektiv- och skräckspel i hyfsat liten skala. Det var packat med atmosfär, snut-aktiviteter och ett gäng skräckscenarier där jag blev våldsamt jagad av slemmiga fiskgudsbarn. Lustigt nog så var en annan studio, Frogwares, samtidigt i färd med att utveckla ett Cthulhu-baserat spel och detta års tagning på Lovecrafts skräckknökade historia är istället ett lir med öppen spelvärld i tredjepersonsperspektiv med en hög av sidouppdrag. Och fisk. Massa, massa fisk.

Oakmont (Massachusetts) har fått stora delar av sin innerstad översvämmad. Märkliga korallformationer sträcker sig igenom de sju olika kvarteren, späcktjocka valar ligger strandade i folks vardagsrum och livsfarliga Cthulhu-bebisar har gjort hela gator till sina hem. Många av invånarna är plågade av psykiska problem med hallucinationer såväl som självskadebeteende och dessa symptom har spridit sig utanför staden och börjat locka in utbölingar - däribland privatdetektiven Charles Reed. Han har egentligen inget uppdrag i Oakmont. Han vill bara bli kvitt sina mardrömmar.

Det räcker dock inte med att en mäktig havsgud maler ned invånarnas psyken utan det finns därtill en hel hög med sociala problem som egentligen hade varit mer än nog för en gullig kustby att handskas med. Utvecklarna Frogwares räds inte att skildra rasism och har stoppat in en gorillaliknande borgarsläkt som systematiskt hatar fiskfolket Innsmouthers och jag har även råkat i trubbel med självaste Ku Klux Klan ett par gånger. Dessa familjer och flertalet ytterligare organisationer har ett par välsmorda fingrar med i gudagåtan och det slängs en salig drös med namn och ständigt växlande ambitioner i ansiktet på mig så jag uppriktigt sagt får svårt att hänga med - men samtidigt är alltsammans spännande. En klassisk deckarroman i spelbart format.

Tidigt visar det sig att gorillahövdingen Robert Throgmorton finansierade en expedition till havets botten för att börja nysta i stadens stundande undergång. All dokumentation har dock förstörts, hälften av deltagarna är mördade och den främste storforskaren på uppdraget har blivit kidnappad. Charles Reed blir självklart karln för jobbet. Som så många andra TV-spelsdetektiver kan han återskapa ett händelsescenarie i huvudet och få fram sådant som Johan Falk aldrig hade kunnat och det verkar som att Innsmouthers, det där fiskliknande och rasism-utsatta folket, ligger bakom sabotaget av expeditionen.

Reed ställs ofta inför att han behöver ta reda på vem en viss person är eller vart någonstans den bor. Till min hjälp har jag en mängd olika informationsarkiv som ligger utspridda i staden - bland annat biblioteket, polisstationen, stadshuset, som alla delger olika typer av uppgifter. I fallet med den saboterade expeditionen var det just brottshistorik jag behövde så efter en effektiv sökning hittar jag en adress som tycks vara intressant. Då Oakmont länge har hatat utbölingar finns det inga nummer på de olika gatorna och likadant får jag aldrig hjälp med en markör på kartan som meddelar vart jag ska någonstans. "Du ska till det här distriktet, på en gränd mellan de här två vägarna", är allt jag delges. Jag har hamnat fel ett par gånger, i tångfyllda misärlägenheter som kryllar av fiendeslusk eller rakt i hjärtat på ett sidouppdrag som jag inte hade tänkt ge mig på, så när jag äntligen hittar rätt har jag inte en endaste patron kvar. Det något unika navigationssystemet ger en extra krydda till the Sinking City och tillför en viss underhållning till de annars väldigt tråkiga transportsträckorna.

I grund och botten är Frogwares Cthulhu-historia just ett detektivspel där du kommer tillbringa timmar i menyer, para ihop ledtrådar med varandra, leta efter adresser på kartan, följa spår åt rätt håll - vilket fungerar rätt bra förutom en irriterande fördröjning på någon sekund när du ska ta upp kartan. Något som inte är lika bra är själva striderna. De är rent ut sagt dåliga. Utvecklargänget har lyckats med att få Reed att kännas som en ynklig gubbstrutt gentemot fienderna i klassiskt skräckmanér men det känns aldrig speciellt roligt att panga pistol mot dem då vapenkänslan är väldigt fjösig och den artificiella intelligensen är inget att hurra för. Dessutom, om jag gömmer mig bakom en dörr eller en vägg så är det oftast någon lem på dem som tittar fram genom texturen så jag i lugn och ro kan bomba ihjäl slusket utom fara.

Rent generellt har Frogwares fått till en godkänd atmosfär, Oakmont är okej designat där stora delar av staden måste navigeras med hjälp av båt tack vare översvämningen och berättelsen är måttligt spännande. Men det finns en hög med tekniska bekymmer som bränner kulisserna och slänger ut mig ur den något uppbyggda stämningen. Bilden plågas av "screen tearing" i de flesta trånga utrymmen när jag ska finkamma stället på ledtrådar, grafiken känns föråldrad, bilduppdateringen hänger inte med, NPC-invånarna saknar all form av inlevelse och flera gånger har jag helt plötsligt inlett en dialog med någon när rummet sekunden innan var helt tomt. Dessa små övergångar, att någon person kommer in i ett rum, eller ett naturligt flöde från en föremålsinteraktion till en mellansekvens saknas helt.

Händelserna i Oakmont må vara spännande. Jag har otaligt många gånger deklarerat hur fräcka jag tycker Lovecraft-inspirerade spel är och berättelsen i The Sinking City är helt okej, även om det blir ganska tjatigt att göra en hög med tjänster åt varenda karaktär jag träffar på innan de äntligen ger mig det jag vill ha. Frogwares misslyckas dock med det tekniska med all "screen tearing", taskig bilduppdatering, halvdan grafik, dryga laddningssekunder innan jag får upp kartan och de märkliga scenövergångarna som får mig att undra om jag fått ett kraftigt släng av narkolepsi och sovit bort den lilla mellansekvensen när en karaktär stegade in i rummet. The Sinking City håller mig dock inte i handen med panggula ikoner som visar vart jag ska och det finns gott om sidouppdrag för att hålla dig sysselsatt en bra stund.