Greedfall

När det kommer till spelstudion Spiders så har jag länge betraktat dem som en potentiell framgångssaga "in the making", och då framförallt som en spelskapare som endast väntar på sitt sanna genombrott likt den Larian Studios nådde i och med releasen av Divinity Original Sin år 2014. För båda utvecklarna delar en stor och passionerad kärlek till rollspel av diverse slag och de har även under en längre period försökt manifestera detta (med varierande resultat, såklart) med hjälp av en smal budget och en mindre arbetsstyrka till sitt befogade. Larian klassas sedan idag som en av de mest respekterade utvecklarna när det kommer till just rollspel (de jobbar i detta nu på efterlängtade Baldurs Gate 3), och efter att ha spelat igenom Spiders senaste äventyr betitlat Greedfall så är jag villig att sticka ut hackan och säga att detta mycket väl kan vara det där berömda startskottet till en liknande resa för dessa franska spelsnickare. För färden mot eftertexterna i deras nya och mysiga rollspelssaga hade förmodligen fått dagens Bioware att bli gröna av avund, och även om det finns en del bekymmer längsmed vägen så är helheten värd att utforska för alla som hyser någon form av kärlek till genren.

I Greedfall axlar du rollen som De Sardet, brorsonen/brorsdottern till prinsen av en kraftfull handelskongregation, och det är ditt jobb att resa till en mystisk ö kallad Teer Fradee för att agera diplomat mellan olika fraktioner samt lära dig mer om en märklig sjukdom som härjar över kontinenten. Världen där denna berättelse äger rum blandar designmässigt friskt mellan 1600-tals mode och arkitektur tillsammans med diverse fantasy-ingredienser, och konceptuellt är det svårt att hitta något liknade i spelvärlden just nu. Det är lite som om Assassin's Creed, Witcher 3 och Dragon's Dogma haft en blöt natt tillsammans där Greedfall blev kärlekskvittot som ploppade ut nio månader senare. Visst, sett till det grafiska är detta kanske inte i klass med det man kan förvänta sig från de allra bästa AAA-spel och många animationer och en del texturer se rätt föråldrade ut mellan varven, men den underbara artistiska utformningen väger, som tur var, upp för mycket av det man saknar kring det visuella rent tekniskt, och den reducerade prissättningen (499 kronor i nypris) gör att man är villig att låta en del passera mellan fingrarna i det här fallet.

Spelmässigt fungerar Greedfall lite likt Dragon Age-liren förutom att man inte kan växla mellan de olika karaktärer, detta oavsett om man är ute och utforskar spännande miljöerna eller om man befinner sig inuti en hektisk batalj. Du kan dock bygga ihop dina egna knappkombinationer till olika förmågor och handlingar, och du har även tillgång till en taktiskt paus-knapp där mer detaljerade kommandon kan hamras ut i lugn och ro. Det ska förövrigt sägas att jag har upplevt betydligt djupare stridssystem än det som finns att hämta här, och jag hade väldigt gärna just sett att man skulle kunna växla mellan sina tre karaktärer för kunna utföra mer utstuderade strategier och alternera mellan olika tillvägagångssätt. Upplevelsen var dock tillräckligt underhållande för att jag ständigt skulle söka upp nya fiender att slakta och det blev aldrig gammalt att växla fäktande svärdslag med pulserade handkanonseld under mina ständiga försök att minska den inhemska faunan av groteska monster. Progressions-systemet fungerar utöver detta på ett spännande sätt då man har tre olika erfarenhetsträd att utforska där allt från mindre förmågor blandas med större attribut och livsviktiga talanger. Vill du skapa en kraftig krigare som kan bära de tyngsta svärden så kan du göra detta, och är magi och pistoler mer din grej så finns det möjlighet att utforska den sidan också. Du måste dessutom även bestämma dig om din karaktär ska fokusera på att charma sig ur konfrontationer eller om det är viktigare att besitta fysisk maxkapacitet för att beträda områden som svagare och mindre smidiga karaktärer bara kan drömma om att nå.

Uppdragsdesignen kan sedan förmodligen vara lite av en vattendelare för många. Personligen tycker jag att upplägget i Greedfall är övergripande positiv då spelet aldrig direkt ber dig att utföra tråkiga "fetch-quests", utan varje uppdrag fokuserar istället på ett berättelse-ark som ska utvecklas från början till slut. Sättet de målas upp kan dock ibland leda till att man känner sig lite som en springpojke då man ständigt måste framföra diverse tankar och idéer till olika människor, och jag har funnit mig själv suckat lätt ett antal gånger när jag tvingats agera mellanhand till två olika parter endast för att maniskt färdas mellan dessa punkter för att berätta vad den ena sa om den andra. I slutändan föredrar jag dock detta framför alternativet om att döda si och så många fiender eller samla örter och växter för något dumt kontrakt, detta då jag i Greedfalls fall kände en större samhörighet mellan spelvärlden och dess karaktärer, och systemet passar dessutom kontextuellt perfekt då man faktiskt är en diplomat som ska svetsa samman flertalet olika relationer.

Just dessa relationer, och då framför allt karaktärerna som utgör dem, är förövrigt något som lyser starkt i detta fantasyepos, och det är svårt att inte dra paralleller ännu en gång till Dragon Age Origins även om Greedfalls ensemble kanske inte riktigt når upp i samma briljans som den Morrigan och Alistair levererade i Biowares underbara Draksaga. Min personliga favorit här är däremot Captain Vasco då han kändes som tagen ur en Pirates of the Caribbean-rulle med sin bitska uppsyn och sitt glorifierande prat om havet och de saltdoftande mysterierna som hör stereotypen till. Vasco har dock även en mjukare sida samt ett problematiskt förflutet, och även om han till en början kan uppfattas som en tämligen ensidig karaktär så utvecklas han snabbt till en intressant filur som är betydligt mer mångfasetterad när äventyret närmar sig sitt slut kontra dess inledning. Det ska även betonas att varje individ i ens "party" addera något unikt till mixen och det var sannerligen en fröjd att sonderas alla deras sidouppdrag med tillhörande bakgrundshistorier, och jag växlade således konstant kompanjoner för att jag inte ville lämna någon vid sidlinjen allt för länge. Majoriteten av röstskådespelarna gör förövrigt ett gott jobb för att höja inlevelsen i dessa berättelser samt ge varje roll sin unika identitet, och när det kommer till ljuddesignen överlag så är det svårt att hitta något att klaga på även om topprestationerna kanske inte riktigt infinner sig på samma sätt som man kan förvänta sig i mer påkostade produktioner.

Slutligen vill jag poängtera att jag verkligen har uppskattat min tid med Greedfall, och även om man kan se rätt tydligt i många avseenden vart budgeten tog slut och vart utvecklarna varit tvungna att skala ner på sin vision så är helhetsintrycket såpass bra att det är betydligt lättare att fokusera på det positiva istället för att irritera sig på det negativa. Spelvärlden är nämligen byggd på ett löjligt spännande koncept och den är därtill fylld av intressanta karaktärer som målar upp en storyn som blandar friskt mellan ämnen som berör religiös förföljelse, internationella relationer samt förtryck, hat och en oförståelse gällande det okända. Greedfall lär visserligen inte vara spelet som kommer blåser dig av stolen, men om du är ute efter ett inbjudande äventyr från en ytterst lovande studio så tveka inte, utan ta nästa skepp till Teer Fradee idag. En av årets mest unika spelupplevelser är här.