Borderlands 3

Jag skrattar så det sprutar snor ur näsborrarna. Den belöning jag fick för mitt senaste avklarade uppdrag var alltså en pryl med kaffetema, där jag på koffeinliknande premisser högpresterar när skölden (koffeinet) är full, men rent av straffas och blir oduglig med skölden (koffeinet) låg. Exakt hur jag kom över denna kaffesköld tänkte jag inte spoila för er i denna recension, men jag kan avslöja att det är en vansinnigt rolig historia och att Borderlands med alla dumheter är tillbaka i storform.

Och som jag har längtat. Det är såklart en väldig fara eftersom det är svårt att leva upp till en persons fria fantasier, och som gjort för besvikelser. Det jag på förhand egentligen varit mest rädd för var att Gearbox velat förnya konceptet för mycket, något jag upplevde var fallet med 2K Australias Borderlands: The Pre-Sequel. Vi recensenter har en förmåga att alltid vilja att saker ska förnyas, för att några uppföljare senare önska att saker och ting ska återgå till något närmare originalet.

Jag har själv gjort mig skyldig till detta flera gånger, men i Borderlands 2 upplevde jag att Gearbox tog formeln från det första spelet och lyckades göra världen både levande och mer intressant - trots att det egentligen bara var stenöken som erbjöds att äventyra i. En bedrift. Med Borderlands 3 har Gearbox fortsatt utveckla sin sällsamma och cell-shadade värld och det känns som att Cliff Bleszinskis gamla Gears of War 2-mantra "Bigger, better, more badass" har varit ledtema.

Följaktligen har vi fått ett spel som är flera gånger större än de tidigare, som är spelmässigt bättre och visst sjutton har det blommat ut på badass-fronten med. Det är som att Gearbox helt missat att världen blivit lite känsligare de senaste åren och att skämt och företeelser som nätt och jämt var gångbara 2012, idag närmast är tabu. Det är såklart inte för alla, men jag har haft sanslöst roligt åt humorn i Borderlands 3 som ofta går över det anständigas gränser rejält och saknar tecken på ängslighet. Ta bara vassa gliringar åt miljörörelsen, eller den boss som lättast besegrades genom att skjutas i ballen, varpå texten "DICKSHOT" dyker upp i rött på skärmen. Ingen grupp kan vara säker på att slippa en känga från producenten Randy Pitchford och gänget. Och det är också så jag vill ha det.

Men låt oss ta det från början, och jag kommer självklart se till att hålla det tämligen spoilerfritt. Jag har nog aldrig sett ett spel med så stor diskrepans mellan hur det ser ut på bilder och i rörelse. De screenshots som visats upp har skvallrat om alldeles för mycket detaljer, där de svarta konturlinjerna (cell-shadingen) närmast fått grafiken att se plottrig ut. I rörelse är Borderlands 3 en helt annan best som faktiskt ser riktigt bra ut.

För den som jämställer bra grafik med fotorealism, finns såklart inte mycket att hämta, men utöver aningen blockiga polygonmodeller (som därmed även ibland inte passar helt perfekt in i omgivningarnas geometri) är grafiken kanon. Det gäller även designen som är betydligt mer varierad än i tidigare spel. En stor del av detta kommer från det faktum att vi här får äventyra på olika planeter - men mer om det senare. Vi får alltså både besöka Pandoras stenöknar, men även enorma storstäder och vidsträckta träskområden av amerikansk Sydstatsmodell. Dessutom kan du till de mer kraftfulla konsolerna välja att spela med fokus på upplösning eller bilduppdatering.

Tyvärr finns det ändå saker att anmärka på när vi snackar teknik och Borderlands 3. Som med alltför många större spel idag, känns det som att det släpptes en månad eller två för tidigt. Rimligen ville Gearbox undvika Call of Duty: Modern Warfare, och det har jag egentligen inga problem med att förstå. Ett Borderlands som säljer bra, är ett Borderlands som mår bra och får fin support. Men det finns fler buggar än jag tycker är acceptabelt. Bara en gång har jag drabbats av ett buggat uppdrag, där föremålet jag behövde hamnade under marken efter att jag besegrat fienden, men det är ändå en gång för mycket. Dessutom har jag drabbats av ljud som försvinner, menyer som fastnat på skärmen och liknande. Detta kommer såklart patchas bort, inget snack, men det är ändå plumpar i protokollet.

Att spela Borderlands 3 är dock en fröjd. Gearbox har arbetat med både vapenkänsla och ljudbild och fått ett spel som verkligen är en ren kärlekshistoria i striderna. Eftersom det i upplägget är tämligen gammaldags, finns inget sätt att ta skydd och liknande annat än att ställa sig bakom objekt. Följaktligen strejfar jag runt på Quake- och Unreal-liknande premisser i striderna och är delaktig på ett helt annat sätt än i många andra av dagens actionspel. Och när det börjar gå hett till, så går det hett till på riktigt.

Flera strider har dessutom egen musik, vilket även gäller bossfighterna. Soundtracket spänner mellan flera olika stilar, och låter påfallande ofta som just spelmusik. Sistnämnda är något jag verkligen tackar för. Idag är det ofta svårt att skilja mellan musiken i spel och film, och medan det i sig kan vara något positivt, är det ändå kul att ett spel som känns så pass gammaldags som detta faktiskt också låter som ett spel. Det harmoniserar väldigt väl med grafik och action, vilket väl är vad ett bra soundtrack ska göra.

Några större spelmässiga nyheter finns egentligen inte, annat än att du nu likt bland annat Halo 5: Guardians kan häva dig upp på avsatser. Däremot är de fyra startklasserna betydligt mer sofistikerade denna gång. Jag valde initialt att spela med Fl4k, men har provat på alla och spelat med folk som gjort detsamma för att se hur det är att ha dem vid sin sida. Level-träden skiljer sig åt radikalt och samma figur kan ha helt olika användningsområden beroende på hur du placerar dina level-poäng.

Fl4k har exempelvis med sig ett djur på äventyr, men vilken sorts djur du får, beror på level-trädet du väljer. Jag började exempelvis med en eldig Spiderant i rollen som Hunter, en väldigt offensiv roll där allt står och fallet med Critical Hits. Hade jag istället satsat på att spela Fl4k som Stalker, hade jag fått möjligheten att spela mer taktiskt och bli osynlig samt nyttja starka Jabber Sidekick. Kort sagt har du goda valmöjligheter att få uppleva Borderlands 3 såsom du själv vill.

Från första stund (Claptrap!) genom hela äventyret, öser Gearbox på med fanservice. Vi får träffa den ena Borderlands-legenden efter den andra, och utan att nämna namn av spoiler-skäl, är chansen stor att just dina favoriter kommer vara med - vare sig du träffade dem i spel som det första Borderlands eller Tales from the Borderlands. Allt sys snyggt ihop och får universumet att kännas än mer sammanhållet. Stundtals blir det nästan lite vemodigt eftersom det får mig att känna att det nog kanske är sista natten med gänget. Visst kommer det att släppas fler Borderlands, men kommer Gearbox våga hålla fast vid samma formel lika hårt ett varv till och kommer det ens vara lika kul om de gör det till Playstation 5 och Xbox Scarlett?

Det har jag såklart inget svar på, men faktum är att jag tycker Gearbox lyckats hitta en perfekt medelväg mellan förnyelse och mer av det vi älskar. Sistnämnda är ju ändå det viktigaste här, kan jag känna. Borderlands 2 hör till mina favoritspel någonsin och jag ville verkligen ha mer av den varan. Men med den nya ljudbilden och uppdaterade spelkänslan, är det bättre än någonsin. Det gäller även den sedvanligt imponerande vapenparken.

De flesta krutpåkar jag hittar är visserligen skrot, men andra är kärleksaffärer som gör ont att avsluta när level-nivåer gör förhållandet ohållbart. Jag har mitt förråd fullt av puffror som mina andra, mer låglevlade kämpar ska få ärva så småningom. Vapen som gjorde proceduren kort med mina motståndare och som var synnerligen roliga att använda. Det finns så sanslöst många parametrar till vapnen att de verkligen skiljer sig från varandra och till skillnad från i exempelvis Fallout 76 och Anthem är det verkligen roligt att granska den loot jag hittar här.

Den kanske enskilt största nyheten med Borderlands 3 är annars att vi nu får lämna planeten Pandora. Det känns som en fullständigt logisk sak att göra eftersom det är svårt att föreställa sig hur Handsome Jack kunnat bli så rik på öken samt varför folk alls bor på Pandora. Klart det måste finnas annat runt omkring. Följaktligen får vi kryssa mellan planeter som på Star Wars-liknande premisser erbjuder ett enda ekosystem.

Jag har ovan nämnt storstadsplaneten och träskplaneten, och mer tänkte jag inte nämna. Men sägas ska att detta tillför en välbehövlig dos variation och aldrig tidigare i serien har den varit så bra som här. Det sker såklart på bekostnad av känslan av en sammanhållen värld där ett rymdskepp får agera hubb, men det känns ändå som ett tillskott jag uppskattar. Gearbox har heller inte gjort det lätt för sig, utan varje värld har sina egna distinkta fiender som beter sig på ett visst sätt. Det är alltså inte bara en visuell skillnad, utan även en spelmässig.

Som vanligt är det tillsammans med en eller upp till tre vänner som Borderlands 3 är som allra bäst. Du kan spela antingen klassiska Coopetition där ni får slåss om all loot, eller nya standardläget där du själv får loot ingen annan kan ta. Jag tycker personligen att Coopetition är roligast och att det tappar lite nerv när man tar bort det, men jag gissar att de flesta ändå kommer föredra sistnämnda i dessa lite mer strömlinjeformade tider. Sägas ska i rättvisans namn också att det dessutom är trevligare att bjuda in folk man inte känner när de inte kan stjäla all loot.

Till skillnad från spel som Destiny 2 eller Warframe, känns Borderlands 3 mindre "live service", om jag nu kan använda det som adjektiv. Det är en komplett upplevelse från början till slut, och som vanligt spelar vi Vault Hunters på jakt efter Pandoras hemligheter. I vår väg står dock livestreamande och likes-jagande superruskprickarna Calypso Twins. Det ska dock sägas direkt att Handsome Jack från Borderlands 2 är topp 10 när det kommer till spelvärldens bästa skurkar - och det är den nya duon inte ens i närheten av att vara. Men de funkar och är tillräckligt onda och intressanta för att jag ska vilja besegra dem.

Att spela Borderlands 3, känns på flera sätt som att spela en relik. Sist jag avnjöt ett nytt Borderlands-spel, hette de mest kraftfulla konsolerna Playstation 3 och Xbox 360. Det var även en annan, lite mindre känslig era och spelen mer primitiva. Där har Borderlands stannat kvar med ett mer gammaldags gameplay och en humor som troligen är en avkomma till Johnny Knoxvilles och Seth Rogens kärleksbarn.

Och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det är ren kärlek rakt igenom för mig, och efter en genomspelning är jag redan sugen på nästa. Borderlands 2 roade mig furstligt i åratal, och med mer DLC råder det för mig ingen tvekan om att just detta gäller även för Borderlands 3 som är ett klockrent bevis för att det här med massiv utveckling inte alltid är eftersträvansvärt. Ibland är något så vansinnigt gott att man faktiskt bara vill ha mer av det.