Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age

De förutfattade meningarna kring japanska rollspel är många. De är trots allt väldigt säregna; typisk anime-stil, charmigt, klyschigt, något översexualiserade karaktärer och ofta extremt innehållsrika. Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age S är inget undantag och checkar alla ovannämnda stereotyper. Om du därför, precis som jag, har en förkärlek till genren kommer du att älska resan. Har du däremot svårt för denna stilart så lär du inte finna mycket att glädjas över här.

Resan tar vid efter att kungariket Dundrasil firat ankomsten av dig, den nyfödde prisen. Du är dock inte en vanlig pris, utan har ett unikt födelsemärke på ena handen likt det legenderna förutspått. En hjälte som bär märket av the Luminary skall rädda världen från ondskan som närmar sig. Men innan vi hinner få reda på mer så anfaller elaka monster kungariket och ödelägger staden. I ett desperat försök att rädda sitt barn flyr drottningen med dig i famnen. Likt Moses skickas du i en korg till en idyllisk by via en flod där du sedan omhändertas av en familj.

Spola fram 16 år och det är nu dags för dig att initieras in till vuxendomen. Allt går dock inte som planerat men tack vare utmaningen tillhands upptäcker du dina unika förmågor. Du ger dig nu ut i den stora vida världen av Erdrea för att utforska din härkomst och möta ditt öde.

Dragon Quest XI följer det välkända formalia japanska rollspel vanligtvis använder med ett gäng karaktärer som ackompanjerar dig för att besegra ett snabbt växande hot. Detta äventyr andas verkligen traditionalism men låt dig inte avskräckas för det. Resan är nämligen väldigt trevlig. Handlingen är inte endast intressant utan flyter på i ett behagligt tempo där varje kapitel utvecklar båda världen samt karaktärerna.

Mycket av det ska självklart tillskrivas den narrativa utvecklingen men två starka bidrag till den härliga stämningen är den fantastiska designen samt ljudspåret. Musiken är ljuvligt orkestrerad samtidigt som karaktärerna, fienderna, omgivningen, såväl som städerna genomsyras av fantastisk design inspirerad av verkliga kulter och sprakar av färger. Varje stad är minnesvärd och sticker ut i förhållande till de andra eftersom både brytning när de talar samt designen är representativ för platsen den symboliserar, vilket blåser än mer liv i världen.

Visst, röstskådespeleriet är ojämnt, de överdrivna brytningarna balanserar på gränsen till irriterande och spelet är proppat med klyschor, men det går att ha överseende med. Något som jag däremot har mindre överseende för är den vidriga rörelseoskärpan. Med endast ett lätt skift av kameravinkel känns det som om hela världen kastas om i en torktumlare. Jag får snabbt den där kliande, irriterande känslan i främre pannbenet som får mig att vilja slå av spelet snabbare än Jonas hinner sluka ett paket lakritspipor. Det blev dock mer tolererbart desto längre jag spelade men när jag väl befinner mig i städer och fokuserar på omgivningen gjorde sig den ögonskärande rörelseskärpan sig påtaglig igen.

Huruvida rörelseoskärpa påverkar en spelupplevelse är dock högt personligt. Om du inte besväras av det allt för mycket kan du glädja dig med mängden innehåll. Du kan räkna med att kunna lägga flera dussin timmar om du vill utforska och göra alla möjliga utmaningar, både längs äventyrets gång samt efter dess slut.

Trist nog är många av sidouppdragen väldigt ointressanta. De erbjuder varken narrativt djupt och belönar dig inte ens med experience points. Jag valde därför att skippa de flesta men tro inte att speltiden blir kort för det. Förvänta dig dock att lägga ner minst några dussin timmar för att ta dig igenom äventyret.

Dragon Quest XI tar nämligen tid att ta sig igenom. Det är inte lätt. Vissa bossar är riktigt stygga även på den mellersta svårighetsgraden och för att överkomma utmaningar krävs mer än finess och strategi. Förvänta dig istället en hel del knegande. Inte genom att göra uppdrag, utan genom att mala ner fiende på fiende. Har du för ovana att undvika monster kan det därför bli en tradig historia när bossar vankas och om du vet att du ogillar oändlig slakt av fiender för att du måste så blir detta en mer långrandig resa.

Lyckligtvis är striderna engagerande. Föga förvånansvärt är det ett turordningsbaserat stridssystem här som lyckligtvis har mycket djup. Med fyra karaktärer på plan kan du designa ditt lag utifrån allas styrkor och svagheter. Varje karaktär har även en stor arsenal av egenskaper och attacker som gör att de starkare fienderna kräver fingertoppskänsla, skicklighet och en del tur i hopp om att träffa vissa nyckelattacker.

För att ge dig själv en fördel i strider är det självfallet viktigt att lägga tid på att få rätt utrustning. Även här har utvecklarna tacklat skapandet av utrustning på ett väldigt välkommet vis. Under resans gång kommer du över recept för att smida varpen och annat. Denna process kräver inte endast rätt resurser utan måste göras manuellt. Smidandet kan göras vart som helst och desto oftare du gör det, desto bättre blir du. Du kan även förstärka alla redskap, även de du köper, vilket är välrekommenderat. Att samla material blir därför mer intressant och av större vikt i längden.

Det är dock frustrerande att Dragon Quest XI inte berättar vad varje enskild statistik gör och är generellt ganska dåligt på att artikulera stridsinformation så som fiendetyp och attackelement. Det krävs att spelaren sätter sig in i spelet genom att bläddra bland menyerna samt läsa på online för vara så effektiv som möjligt.

Jag måste även berätta om denna utgåvas största nya inslag vilket är 2D-läget. Du kan nu, tillskillnad från originalupplagan, dra igenom hela äventyret i sann retroanda med klassisk pixelgrafik. Det är häftigt att de lyckats designa om hela världen men samtidigt tycker jag inte att det tillför vidare mycket. Designen och grafiken är redan läcker som den är och i 2D-läget bländas jag inte lika mycket som i ursprungsdesignen. Du som inte kan få tillräckligt med nostalgivibbar kommer säkert att uppskatta det mer än mig och för din skull är jag glad att det finns. Att det även är enkelt och smidigt slå byta mellan de två olika stilarna är även behändigt.

Det ska även tilläggas att hela spelupplevelsen på Switchen har varit smidig. Utöver upplösning samt laddningstiderna på texturerna, som är sämre här än på Playstation-versionen, ser det riktigt bra ut och flyter på väl. Att bilduppdateringen håller sig stabil i handen och på TV är även otroligt skönt.

Summa summarum är Dragon Quest XI: Echoes of an Elusive Age S ett väldigt charmigt och trevligt äventyr. Allt som förväntas av ett typiskt japanskt rollspel paketeras snyggt in här. Om du med säkerhet gillar genren kommer du finna mycket du uppskattar här. Räkna dock med att investera en hel tid, onödigt mycket tid kanske i och med den mängd knegande som krävs. Men detta äventyr sammanfattar på något vis klassiska japanska rollspel och gör det med mycket så mycket charm samt kärlek att jag är villig att rekommendera till er som håller genren nära hjärtat.