Need for Speed Heat

Jag är en av alla gamers som skriker efter ett nytt Underground i Need for Speed-serien. Jag vill inget hellre än att gå tillbaka till den där mer lättsamma strukturen som det första spelet innehöll, tillsammans med ordentligt pimpade och neonupplysta vrålåken från den japanska street racing-kulturen. Fansen har bönat om det i nästan 15 år och vid det här laget är det nästan skrattretande att EA inte har valt att reboot:a, precis som de gjorde med Most Wanted. Istället låter man Ghost Games (som förövrigt startade om hela serien 2015) fortsätta släppa spel på sitt eget koncept. Ett koncept som inte har fungerat särskilt väl hittills, varför skulle Heat vara annorlunda?

För att vara helt rättvis här, ja, jag vill ha ett nytt Underground, men egentligen vill jag bara ha ett bra Need for Speed. Arkadracing ligger mig varmt om hjärtat och det behövs en liten ökning i kvalité nu, speciellt efter årets största besvikelse Grid. Heat är faktiskt inte jättelångt från Underground, rent konceptuellt, här snackar vi högst olaglig streetracing på nätterna i limegröna Nissans med neonrör på precis allt det går att fästa på. Den delen av Heat är helt okej. Resten är som rester från Need for Speed: Payback. Gamla rester. Oätbara rester. Mögliga rester.

Innan vi går in på någonting annat om själva spelet vill jag slå fast en sak för alla. Bilfysiken i de fyra senaste Need for Speed-spelen har varit riktigt dålig. Det absolut största problemet med Heat är att det inte är roligt att spela på grund av hur bilarna känns på vägen. Det finns en konstig vikt i princip varenda bil i spelet som gör att allting känns tungt och omständligt på ett sätt som inte alls hör hemma i en arkadracer. Min Nissan 240 kunde lika gärna varit valfri dieseltraktor, med släp, fullastad med nötkreatur. En bil som jag nästan kan lyfta i verkligheten ska inte kännas som en taxande Boeing 737 i kurvorna. Det blir inte kul. Problemet (förutom själva tyngden) är också att bilarna understyr åt det grövsta. Hela tiden. Överallt. Det spelar ingen roll vilken spelstil jag försöker anamma, allt resulterar i att jag inte hamnar i de linjerna jag vill när jag försöker svänga eftersom jag inte får någon som helst reaktion från bilen.

Ghost Games har också en tendens att gå från understyre till full drift bara genom att bromsa vilket gör att det är helt omöjligt att köra konsekvent. Det verkar som Ghost och tillkännager att det här kan vara ett problem för vissa eftersom det går att använda ett verktyg som heter "live tuning" för att snabbt ändra hur responsiv styrningen ska vara, hur mycket (eller lite) downforce som ska appliceras. Fin tanke, däremot är effekterna alldeles för små för att räknas. Om jag ändrar känsligheten i styrningen till max känns det bara som att min analogspak är mindre precis men bilen understyr exakt lika mycket som innan. Det här irriterar mig, otroligt mycket. Det gör att jag inte kan spela Need for Speed Heat mer än 20 minuter åt gången utan att försöka krama sönder min handkontroll i ren frustration.

Need for Speed Heat utspelar sig i den fiktiva staden Palm City som är en variant på Miami. Perfekt för nattliga äventyr. Hela strukturen i Heat är upplagd kring två olika typer av racing - natt eller dag (med de vanliga tävlingstyperna inkluderade). På dagarna kan du delta i olika tävlingar och tjäna in kosing för att köpa fler neonrör till din bil eller varför inte köpa en helt ny understyrande traktor? På nätterna får du inte så mycket pengar men däremot "streetcred" (vilket Jonas Mäki säger är bra mycket viktigare) som gör att du går upp i nivå och på så sätt får tillgång till bättre bildelar (som du fortfarande måste köpa med pengar från dagtävlingarna). Kruxet med nätterna är att det är då poliserna är ute efter dig som mest och för att få ihop erfarenhetspoängen gäller det att undkomma, blir du tagen förlorar du massor av poäng. Det är en ganska rolig balans ändå, tycker jag. Staden känns såklart väldigt annorlunda beroende på tid och när Underground-vibbarna tittar fram känns det till och med bra. Sen försöker jag ta en kurva i min traktor men sneddar igenom den och rakt ner i ett träsk. Sen stänger jag av.

Polisjakterna på nätterna kan vara spännande och intensiva men känns samtidigt orättvisa. Rätt var det är, precis när jag tror att jag har lyckats fly med erfarenhetspoängen i behåll, dyker det upp en snut som inte varit med i jakten innan. Det har alltid varit på det här sättet men i Heat känns det extra orättvist. Poliserna är också extremt aggressiva och kommer göra allt för att preja in dig i väggar och andra bilar. Nytt för i år är att bilen har en livmätare vilket betyder att tar du tillräckligt med skada kommer du automatiskt bli arresterad om du inte lyckas åka igenom en bensinstation för snabb reparation, som det funkade i Burnout Paradise. Det är inte särskilt kul att bli av med massor av erfarenhetspoäng för att det känns orättvist, men å andra sidan är det faktiskt också väldigt belönande när det går att undkomma med minsta möjliga marginal. Lite mindre aggressivitet och något längre tid på själva timern för arresteringen hade inte skadat.

Den bästa delen med Heat blir, precis som förväntat, sättet du kan skräddarsy bilarna på. Borta är de där ohyggligt stygga korten från Payback och mikrotransaktionerna. I Heat kan du göra otroligt mycket med hur din bil ska se ut visuellt med olika vingar, kjolpaket, neon och dekaler. Det går till och med att ställa in hur bilen ska låta för den som vill vara riktigt "nere med det". En funktion som chefredaktör Petter tyckte var det bästa med hela spelet. Dina favoritbilar kan även uppgraderas i prestanda genom nya delar och det är med hjälp av balansen i spelets struktur som du konstant känner att du faktiskt kommer framåt. Tävlingarna kräver att din bil uppfyller en viss nivå och det gör du genom att uppgradera. På samma sätt som "gear score" fungerar i rollspel, eller hur strukturen är i mobilspelet Asphalt 9. Det fungerar bra här, det ger en känsla av progression och att allt du gör faktiskt leder någon vart.

I vanlig ordning (åtminstone om vi kikar på de fyra senaste spelen) är själva inramningen och attityden mest av allt jobbig. Berättelsen kretsar såklart kring hur olagligt streetracing faktiskt är, blandat med supersura poliser och rebelliska ungdomar. Nu är ju knappast storyn viktig i den här typen av spel, men ska man inte ens försöka behöver man väl inte heller stoppa in någon? När massor av irriterande karaktärer (som dessutom gärna skriker töntigheter till dig när du tävlar) som jag inte alls bryr mig om går klädda i för stora shorts och munskydd längtar jag nästan tillbaka till Grid och möjligheten att bara välja en tävling från menyn och köra. Ska vi säga något gott om dem är det väl det faktum att... nej, jag kommer inte på någonting alls. Grafiskt är Need for Speed Heat en soppa av ojämnheter. På natten, när Palm Citys plaskvåta vägar lyses upp av gatlampor och neon är det riktigt snyggt. På dagarna ser spelvärden ganska platt och tråkig ut, bilmodellerna är för det mesta klart godkända, men saker som reflektioner och vatten lämnar en hel del att önska. Ljudbilden är ungefär likadan. Musiken är fruktansvärd, de gapiga karaktärerna är tradiga och polisradion är enformig. Jag gillar motorljuden. Alltid något.

Nej, det är dags för EA att låta någon annan göra Need for Speed nu. Ghost Games bilfysik förstör vad som kunde ha varit en bra arkadracer. Ge licensen till Criterion och fläska på med ett riktigt Underground 3. Gå bort från den öppna världen som ska vara fylld med slentrian bara för att den "måste finnas". Tight racing, rolig progression, pimpade bilar och en jäkla massa Crunk i högtalarna, det är vad jag vill ha. Heat känns som ett spel som mest är släppt för sakens skull. Det finns inte ett spår av passion någonstans, som bäst känns det som gårdagens buffébord där mjölken har surnat och brödet blivit stenhårt. Den här numer anrika spelserien förtjänar bättre.