Atelier Ryza: Ever Darkness & the Secret Hideout

Atelier-serien har funnits ända sedan 1997 och även om det är så mycket som tio år efter att Square släppte sitt första Final Fantasy är det inte illa pinkat att hålla igång en spelserie i över två decennier. Jag har aldrig lirat några av de tidigare titlarna, inte ens hört talas om dem faktiskt. Men när det vankas klassiskt japanskt rollspelande med turbaserade strider och feta uppgraderingssystem går jag igång totalt och hoppas innerligt att samma känslosvall som jag fick uppleva som åttaåring med Final Fantasy X ska visa sig i någon nyare titel.

Ryza Stout är en helt vanlig bondeflicka som bor på ön Kurken tillsammans med sin familj. Livet är förstås tråkigt. Hon står på gränsen till vuxenlivet men är fortfarande ett barn i allas ögon och måste därav hjälpa till med knegandet hemmavid. Att vara isolerad ute på en någorlunda idyllisk paradisö blir till slut för mycket så tillsammans med sina polare Lent och Tao sätter de fart mot fastlandet för en munsbit äventyr. Detta leder till en rad olika saker. Ryza upptäcker med hjälp från ett par utbölingar att hon är en extrem talang för alkemi och tillsammans med polarna är de inte så pjåkiga på att spöa monster heller. I ett försök distansera sig ännu mer från samtligas föräldrar så bygger de en stor stuga ute i skogen...med hjälp av alkemi, tydligen.

Med tiden så börjar märkliga saker att hända både på ön och på fastlandet. Stora monster närmar sig Kurken och det blir såklart upp till Ryza och hennes polare att stå pall mot ondskan och beskydda ön. Det lite ovanliga för genren är att premissen är mer småskalig och lokal än vad de klassiska japanska rollspelsberättelserna brukar vara. Hela världen står inte på spel och en dos av superlokal inrikespolitik får lov att ta plats under de trettio timmarna som det tar mig att bränna igenom äventyret. Dock är det ingen höjdarberättelse här utan klyschorna, stereotyperna och det usla känslobyggande som åtminstone jag förknippar med många japanska rollspel finns rejält representerat i Atelier Ryza.

Ett märkligt upplägg i Atelier Ryzas berättelseprogression är att jag hela tiden måste flänga omkring mellan olika platser för att hamra mig igenom små, så gott som betydelselösa dialoger för att komma vidare. Gust saknar en känsla för normalt berättande där tung handling gärna får ockupera mig som spelare en bra stund ute i vildmarken exempelvis och inte att jag ska besöka fem olika platser spridda på två kontinenter och sedan samla hela gänget i stugan för att prata igenom det vi precis har gjort. Det kanske låter som att jag gör en höna av en fjäder här men i längden blir det snudd på skrattretande att teleportera sig från plats till plats och få handlingen avbruten av monotona transportsträckor. Sedan säger ofta de olika karaktärerna till varandra att de är så superbra vänner och att de har byggt sådan fin och djup relation den senaste tiden, men det har de uppenbarligen gjort utan att jag fick vara med i så fall...

Men berättelsen är inte allt när det kommer till rollspel utan mycket ligger ju i själva striderna och där har Gust gjort bättre ifrån sig. De är turbaserade i realtid. Varje slag på fienden ger mig ett AP-poäng och när tillräckligt många är intjänade kan jag höja "Tactics"-nivån vilket gör att Ryza, Lent och Tao kan dela ut en ytterligare högerkrok under sin tur och detta går att höja hela fem gånger. Samtidigt kostar specialattacker också AP så striderna får ett taktiskt lager här kring om jag ska satsa på att min stryktrio ska bli riktiga mördarmaskiner och kunna söla på med ett rejält antal slag per karaktär och omgång, eller om jag ska skicka ut ett mastigt kärnvapenangrepp av specialattacker.

Efter alla år av japanska rollspel som jag bränt igenom har jag fått en förkärlek för att behöva träna upp mitt lag, och det rejält innan det ens går att fundera på att plocka ned nästa boss och här levererar ändå Atelier Ryza. Svårighetsgraden är bra, även vad gäller det taktiska. Jag har fastnat ett antal gånger och det är precis så det ska vara. Du kan vara hur smart och taktisk som helst men ibland ska den enda vara att lösningen gå till skogs och sparka ihjäl småmonster i en timma.

Något ännu mer effektivt än att gå på korståg med förhoppningen att bli starkare är att använda Ryzas alkemi-egenskaper och svarva ihop nya föremål och uppgradera vapen. Hela spelvärden är smockfylld av buskar, träd, stenar, diamantklädda rotvältor och färgsprudlande kristallhögar som kan slås sönder på en rad olika sätt. Totalt får jag tillgång till fem olika typer av påkar som kan användas fritt i de linjära banorna och beroende på om jag svingar en yxa eller hammare på en bautasten utvinner jag olika saker som sedan kan användas i det löjligt ambitiösa uppgraderingssystemet. Det blir faktiskt övermäktigt av hur många olika prylar som kan gå hem vid en uppgradering så till den graden att jag än idag inte har förstått hur alltsammans hänger ihop. Men när man äntligen hittar den där förbannade stenen som saknades för att göra en sabel i Auron-storlek åt Lent blir jag genuint lycklig. De två timmarna som jag lade för att samla ihop ingredienserna var klart värt mödan.

Atelier Ryza är en riktig medelmåtta till rollspel. Jag kom i mål på runt trettio timmar men ignorerade samtidigt så gott som alla sidouppdrag och har knappt börjat fila på att sätta ihop de bästa vapnen. Det finns kvaliteter här och där, exempelvis det djupa uppgraderingssystemet och de måttligt taktiska striderna men karaktärerna är tråkiga och dialogen dem emellan lyckas inte frammana något direkt intresse hos mig. Jag vill inte lira något mer Atelier-spel men kan samtidigt inte blunda för att det finns vissa saker som Gust gör rätt sett till genren. Det är ju faktiskt lite småmysigt att kubba omkring bland de granna miljöerna och leta efter någon superexklusiv grushög som Ryza kan mecka ihop ett dödsvapen av.