Sniper Ghost Warrior Contracts

Sniper: Ghost Warrior 3 var uselt. Andreas delade ut betyget 4/10 och det minns jag att jag då tyckte var väl generöst. Den artificiella intelligensen hos fiendesoldaterna var löjeväckande, spelet hackade även på en maxad spelburk, det hängde sig och misslyckades med att ladda in både modeller och texturer och svårighetsgraden svajade som en Stockholms-scarf i den brisiga Östersunds-höstvinden. Skräp, var det. Ren skräp.

Sniper Ghost Warrior Contracts är bättre, på allt. En rätt rejäl förbättring även om polska studion CI Games knappast bjuder på en titel här som kan konkurrera med genrens mest påkostade giganter (Call of Duty: Modern Warfare, till exempel). Produktionsvärdena här är lägre rakt igenom men det är naturligtvis något som jag var väl medveten om redan innan jag slet av plasten på lådan och något som jag vägt in i min utvärdering. Jag tänkte faktiskt börja med att berätta lite om storyn i spelet men jag kommer ärligt talat inte ihåg ett dyft av vad som berättas här, för handlingen är lika klyschigt proppad av trötta stereotyper som den är slappt presenterad. Det är oljemagnater och terrorister i alla fall som måste mördas, och det snabbt. Bort ska dem, allihopa. Och den främste lejde hejduken i hela landet, är du. Det gäller att ladda älgstudsarn och krypa ut på de enorma banorna för att mosa lite ryska oligarker i fuskpäls.

Det första som slår mig när jag startar Sniper Ghost Warrior Contracts är hur obegripligt enorma banorna är, något som jag verkligen gillar. Ibland har man två eller tre mål, eller ett huvudmål och flertalet delmål och för att framgångsrikt utföra rubbet krävs det att man utforskar de enorma banorna och lär sig terrängen, precis som i verkligheten. Precis som i tidigare spel i denna ofta problematiska spelserie kretsar (snudd-på) allt kring att krypa fram till passande plats, helst högt belägen så att man kan skapa sig en god överblick över större delen av kartan, för att sedan börja nörta de ovetande, patrullerande vakterna innan man kryper längre in mot den lilla markör på kartan som stavas ditt huvudmål.

Jag älskar att agera prickskytt. Det är oftast de allra bästa bitarna i spel som Halo, Battlefield, Medal of Honor samt Call of Duty och den mängd tid som jag lagt på att lönnmörda folk på säkert avstånd i framförallt Hitman-spelen, törs jag inte ens försöka räkna ihop. Det är därför inte särskilt knepigt att jag fnittrar (hest, som den där förbannade hunden i "Stoppa Duvan") konstant när jag spelar Sniper Ghost Warrior Contracts. Jag är i stort sett konstant upprymd när jag ålar runt i leran i jakt på den perfekta positionen och njuter av hur välgjord prickskjutandet och då i synnerhet ballistiken är i CI Games senaste. Kulbana, vind, stadig hand, sikta... Blam! Kulan färdas mot fiendesoldatens kranium i en mycket fånig slowmotion-sekvens vilket alltid slutar med att skallen sprängs eller blodet exploderar ut ur bröstkorgen. Denna del fungerar bättre i det något mindre realistiska Sniper Elite och skulle kunna ha slopats här, kan jag tycka, men samtidigt fungerar det ju lite som en belöning, åtminstone till en början (innan det har hunnit bli oförskämt tjatigt och variationsfattigt).

På de enorma kartorna kan de huvudmål som man får markerade och uppmärkta i en mapp där man kan läsa om sina blivande offer, ibland slinka undan. Om jag som skytt missar eller tar för lång tid på mig är det inte ovanligt att den person som man får betalt för att mörda lyckas gömma sig på ett ofta rysligt strategiskt ställe och de gäller det oftast att lägga undan sniper-puffran och istället rycka fram en helt vanlig automatkarbin för att kliva in i några traditionella närstrider mot kartans patrullerande vakter. Den här biten har, precis som allt annat, blivit klart bättre sedan det förra spelet och delar av själva skjutandet är faktiskt riktigt roligt. Jag tror att mången modern spelare som tillbringat alldeles för mycket tid i titlar som Call of Duty och Battlefield kommer att reta sig ordentligt mycket på den mängd "backtracking" som existerar i Sniper Ghost Warrior Contracts, särskilt när man misslyckas med ett mord och tvingas leta igenom banan på var ens mål gömt sig, men för egen del tycker jag nog bara att detta till känslan av realism. Jag har överlag ingenting emot att backa och gå igenom delar av en bana som jag redan utforskat - särskilt inte när det är spännande som det oftast är här.

Spelet innehåller fem (som sagt gigantiska) kartor; Altai Mountains, Kolchak Harbor, Beketov Valley, Arakcheyev Fortress och Sibirskaya-7 och alla är ljusgrå, snötäckt vintriga och sådär nord-ryskt kärva och trevliga, raka motsatsen till djungelmiljöerna i det förra spelet. Grafiken är väl inget att skrika sig hes över direkt, särskilt inte belysningen eller karaktärsmodellerna men den är funktionell, duglig. Spelmekaniken är lite för klumpig, fortfarande. Ja. Den artificiella intelligensen hos fienderna är lite för kass, fortfarande. Ja. Storyn är tunn, lite för typisk, yes. Och den där ultrarapid-sekvensen så fort jag lyckas panga ihjäl någon på avstånd, är enformigt hopplös. Ja. Men jag har roligt när jag dyker in i det här spelet, ändå. Känslan av storlek, omfattning och frihet på de enorma kartorna lockar mig och nu när Sniper: Ghost Warrior både ser bättre ut och inte hostar/hackar likt en gammal lungsjuk tant, längre, är det lätt att slitas med i illusionen om att jag verkligen är den mest dödliga prickskytten som någonsin gått i ett par skor.