Vampire: The Masquerade - Coteries of New York

Draw Distance bidrag till Vampires: The Masquerade-universumet är på samma gång som det är hysteriskt atmosfäriskt, mycket beroende på vilken väg du väljer att gå under spelets gång. För trots att det på ytan ser ut som helt min typ av spel; med långsamt tempo, tung fokus på berättelsen som brer ut sig och möjligheten att själv ta ställning vid flertalet tillfällen, känns det inte alltid som det träffar mitt i prick på målet det siktar på.

Kort handlar Coteries of New York om olika gäng som strider om vem som kontrollerar de olika stadsdelarna det stora äpplet består av. Men till skillnad från The Warriors har vi här vitlöks-fruktande döda som inte ler på skolfotot på grund av tandställning eller avsaknaden av tandborstning, utan huggtänder. Vi snmackar vampyrer och allt som hör det till. Spelet centrerar sig kring en utav totalt tre olika valbara karaktärer (som alla skiljer sig från varandra) och som direkt efter start förvandlas till en vampyr, blir upplockad av en Dracula-liknande lagens man och mer eller mindre tvångsrekryterad in i ett hemligt, väldigt ljusskyggt, sällskap vid namn Camarilla.

Efter att ha undvikit slutlig död som straff för att vi tydligen riskerat vad som känns som denna världs hela existens, blir du dock (till en matriarks ogillande motvillighet) benådad på inrådan av en mycket fager dam vid namn Sophie. Men flykten från klingan var inte för inget; Sophie ser nämligen din potential i att hjälpa Camarilla att ta över New York från andra, mindre organiserade, vampyrgrupper.

Och jag kan med säkerhet säga att om du, lite till skillnad från mig, har intresse och kunskap om Vampyrkulturen, kommer du uppskatta Coteries of New York. Vi pratar aktivitet exklusiv till nattetid, diskretion bland folk, avsaknad av puls och snabb, skoningslös och till och med snabbt verkställande slutlig död, om du skulle säga för mycket om skaran av oss få utvalda. Jag gillar det faktum att spelet själv refererar till många klichéer som plågat vampyrerna och drar dessa till sin fördel. Att låta folk tro att vampyrer inte är något som finns på riktigt, utan enbart i filmer, serier och böcker, är enigt Sophie själv något fördelaktigt snarare än förnedrande och förlöjligande.

Upplägget består i att du väljer flertalet uppdrag som, undantaget vissa låsta till specifika tider på dygnet, vart och ett tar runt en halv natt att slutföra. Och givet att spelet utspelar sig under runt 20 nätter, blir det till att prioritera då du inte hinner alla under en sittning. Vissa kanske ser det som något negativt, men jag ser det som en anledning att spela om. Och kanske till och med prova andra svar?

Grafiskt skulle jag beskriva spelet som en suggestiv oljemålning. Det händer inte mycket i bakgrunden och bortsett från små rörelser (vilket också är en inställningssak), är det rätt platt. Men färgerna, de diffusa övergångarna objekt emellan känslan som planteras när respektive miljö målas upp sitter mitt i krysset. Något som också tillför mycket är arbetet med färgerna och olika nyanser av mörker. Utan att säga för mycket finns det passager som skrämmer upp en totalt, då skärmen flimrar till och helt plötsligt står du öga mot öga med en bottenlös, mörk avgrund rakt in i det undantryckta, skamfulla undermedvetna.

Så, själva spelandet. Vi pratar en grafisk novell här (visual novel) och följaktligen väntar en hel del läsning. Dialogen skjuts fram styckvis och med ett knapptryck tas du djupare in i hur saker har varit, ser ut och möjligen kommer leda till. Jag förstår att detta inte är för alla och därmed nischas upplevelsen något, det gör jag. Men trots att jag själv inte är den största anhängaren av statiska bilder bakom rad efter rad med text, kan jag inte hjälpa att bli ordentligt insugen till och från.

Detta då, tråkigt nog, spelet lider av en del obalans och underlig design. För ett spel som i princip är en bok och som fokuserar nästintill för hårt på att berätta en mörk, moraltyngd historia, känns både karaktärer och dialogvalen väldigt splittrade. Till en början har vi karaktärerna, där vissa är förvånansvärt djupa, intressanta och komplexa. För medan Sophie och sheriffen (som var roten till att du blev indragen från början) är rätt flerdimensionella och några som jag med slavisk hypnos följde allt eftersom historien fortlöpte, är många birollskopanjoner just det - biroller. De känns platta och enbart som utfyllnad för att föra historien om vem som ska drickas upp eller rekryteras vidare. Jag hade gärna sett att dessa hade getts lite mer substans annat än kartongurklippta högtalare om hur läget ligger till.

Nästa fundering har med valen att göra. Det är tänkt att dina val ska spela roll och leda till olika slut (vilket de också gör), men att ta vägen till ens önskade sorti, kan vara minst sagt knepig. För, likt framför allt Fallout 4, känns vissa val som man väljer en sak och karaktären säger en annan. Eller då man valt svaret man känner är rätt, men som istället får en helt annan konsekvens. Det leder till att klurandet på vilket alternativ du ska välja som svar, ibland blir en gissningslek. Det händer även att det i vissa fall rör sig om rätt och fel svar. Följer gör också meningen att vissa val underlättar och hjälper en att kliva över hinder och utmaningar längst vägen, och medan detta må vara sant, skadar det inlevelsen också. Jag pratade ju tidigare om att många sidokaraktärer känns platta och inspirerade, vilket gör att deras segment och passager inte bara kanske stressas igenom, men också snabbt faller i glömska. Det är synd, då spelets "huvudpersoner" är väldigt flerdimensionella.

En av spelets utmaningar (som målas upp som en diger aspekt som måste respekteras fullt ut), är törsten vampyrerna känner. De dricker som bekant blod som saft, men till skillnad från ett vässat Cookiemonster krävs här lite aktsamhet. Drick för mycket och du släpper lös din inre best, något som är förödande för vampyrerna. Men dricker du för lite trubbas dina vampyriska förmågor av och du blir mindre effektiv i din "övertalning" av andra att gå med i Camarilla. Jag fick dock aldrig några problem med att hålla begäret och avhållsamheten i schack.

Så, Vampire: The Masquerade - Coteries of New York är långt ifrån ett mästerverk, men gör mycket för att berätta en mörk historia trogen kulturen som nattens härskare minerat sedan urminnes tider. Med en handfull riktigt intressanta karaktärer samt en hel del val som kanske inte ger exakt det svaret man förväntade sig, är det något jag rekommenderar till alla som trånar efter frackar med högt uppfällda, skarpa kragar och sylvassa tänder lika spöklikt bleka som hyn. För det här är långt ifrån dåligt. Långt ifrån. Uppskattar du den här typen av spel och kan komma över vissa mer sömniga segment, tror jag att du kommer hålla med om att detta är ett värdigt tillskott i Vapire-universumet och något som man kan pyssla med i väntan på Bloodlines 2.