Tokyo Mirage Sessions #FE Encore

Det känns som om alla spel kliver in på Nintendo Switch. Men att Atlus berömda Persona-serie inte hittat hem på spelkonsolen ännu grämer jag mig över var dag. Jag älskar Persona 4: Golden och saknaden av tonårsdramat på min hybridmaskin gör ont i själen. När Atlus därför valde att överföra Tokyo Mirage Sessions #FE från Wii U, som jag tidigare hört mycket gott om, trodde jag att mina drömmar i princip besannats. Tyvärr var detta dock inget mer än ett sockersött litet Bamseplåster för att läka en krossad själ.

Missförstå mig rätt, Tokyo Mirage Sessions är inte alls ett dåligt spel. För rätt publik kan det vara fantastiskt, men för de flesta är detta varken mer eller mindre än ett hyggligt mellanstadiedrama. Föreställ dig Persona-serien med inslag av Fire Emblem och ett oerhört påtagligt Sword Art Online-filter. Låter det som något för dig har du en värld av behållning framför dig. Om du inte förstår mina referenser ska jag redogöra precis vad jag menar.

Världen hotas av interdimensionella fiender, Mirages, som kidnappar människor för att konsumera deras Performas, eller karismatisk energi på ren svenska. Dessa varelser kan endast betraktas av de unika få med begåvningen att väcka sin Performa. Mänsklighetens öde vilar nu i en gymnasiestudent och hans vänners händer som nu måste träna sig inom artisteri och bli popidoler för att bekämpa den växande ondskan.

Halva äventyret utspelar sig alltså i idolasphere, den andra dimensionen där du slåss mot Mirages. Den andra hälften tar plats i nutida Tokyo där du genomgår idolträning och lär känna dina vänner bättre. Dessa halvor delar även upp spelet i en mer underhållande del, samt en kväljframkallande del.

Låt oss börja med det positiva, spelmekaniken. Striderna är fängslande på närmast sedvanligt Atlus-maner. Med äventyrets gång och ju mer tid du lägger på att utveckla ett välkomponerat lag, desto spektakulärare blir bataljerna. Det krävs mycket taktik samt planering för att dela ut förödande skada. Passiva combo-attacker, eller sessions som de kallas, triggas så fort en attack matchar fiendens svaghet och kan bygga närmast oändliga kedjor av angrepp. Detta är viktigt att snabbt greppa då striderna kan bli extremt utmanande och fienderna tvekar aldrig på att dela ut ett gott kokt styrk om du inte gör så först. Trots den turordningsbaserade stridsmekaniken har utvecklarlaget lyckats balansera på en mycket fin lina mellan taktik samt rapp action, mycket tack vare Tokyo Mirage Sessions fräsiga combo-system.

Progressionssystemet ska även krediteras till spelets behållning. För att lyckas bygga bländande attackkombinationer måste rätt förmågor låsas upp. Varje karaktär börjar med plats för 6 attacker, 6 session-attacker, såväl som 6 passiva prestationshöjande egenskaper som du själv formar likt Pokémonspelen. Genom att snickra samma vapen låser du upp nya attacker och förmågor som du sedan själv måste kombinera för att hitta den spelstil som passar dig och ditt lag. Till det kan din karaktär även låsa upp andra förmågor som stärker din karaktär och möjliggör än mer dynamiska sessions. Det hela kanske låter komplicerat, men det är otroligt engagerande, lättillgängligt och intuitivt, till skillnad från många andra japanska rollspel med hiskligt komplicerade spelmekaniker och annat.

Tyvärr så tar det dock väldigt lång tid innan spektaklet drar igång ordentligt. Jag förstår från början att stridssystemet brygger kring välkomponerande attacker, men det tog mig drygt 15 timmar innan jag kände att det började hända riktigt spännande grejer. De första 15 timmarna är en lång transportsträcka, en väldigt seg huvudvärksframkallande sträcka till följd av den usla storyn och de hemska dialogerna.

Att bygga en historia kring några kidz som jagar popidol-drömmen är lika larvigt som det låter. Det blir heller inte bättre av att händelseutvecklingen sker av helt oförklarlig skäl. Om du tog dig för pannan under The Rise of Skywalker, eller om D&D gödde din Game of Thrones-ångest med säsong 8, så kommer Tokyo Mirage Sessions hjälpa dig att brista ut dina största "What the F**k?" någonsin. Saker bara händer, och till slut når du en punkt då där ingenting med livet kan kännas orimligt längre.

Äventyret är uppbyggt i kapitelform, där varje avsnitt tar dig till en nya idolasphere. Allt utanför dessa idolaspheres är, dessvärre, blekt såväl som oengagerade. I Atlus tidigare verk var en stor del av behållningen det vanliga livet där vi fick bygga relationer med en fantastisk omvärld samtidigt som vår egna karaktär utvecklades. I Tokyo Mirage Sessions är det bortklipp och hela baletten centrerar istället kring dina kompanjoner. Sidouppdrag är det ända väsentliga du kan göra och dessa utvecklar förvisso karaktärernas bakgrundshistoria samt stridsförmåga. Men varken protagonisten eller någon av hans vänner har en vettig eller intressant karaktärsutveckling och således misslyckas alla försök att förmedla några känslor. Det är såklart riktigt synd eftersom Atlus tidigare varit mästare på att skapa sympatiska karaktärer som genomlider intressanta teman. Det hela blir än larvigare av att allt djup, som traditionellt genomsyrar Atlus-spel, ersatts med kåta tjejer som törstar efter din närhet som om du vore Idris Elba. Likt en billig visuell novell skriven av en mellanstadieelev erbjuder Tokyo Mirage Sessions kräkframkallande dialoger med en humor som får Adam Sandler att framstå som ett komiskt geni.

Möjligtvis jämför jag Tokyo Mirage Sessions med Persona i allt för stor utsträckning. Men tematiskt är extremt mycket härlett från den serien, till den grad att det inte endast rättfärdigar likställningen, utan gör att det även känns befogat. Tokyo Mirage Sessions #FE Encore är Atlus försök att kickstarta en ny snarlik franchise på Nintendohårdvara, men jag ser mycket, MYCKET hellre att Persona-serien migrerar istället för detta tonårsdrama med alldeles för mycket ungdomsvänlig fan-service.

För övrigt finns det inte mycket att säga om upplevelsen; musiken är ok, designen likaså, och tekniken fungerar smärtfritt. Om du därför gillar att haffa snygga storbystade waifus, japansk popmusik, klyschiga romantiknoveller, och turordningsbaserad action så bör du ladda hem spelet. Det finns annars massvis av fantastiska japanska rollspel jag hellre rekommenderar, däribland andra Atlus titlar.