Huntdown

Nostalgi är ett svårt ämne att jobba med, i alla fall om man vill lyckas. För även om det såklart finns mycket potential i att försöka återskapa framgångsrika recept från förr är det samtidigt extremt svårt att faktiskt fånga dessa rosaskimrande, ofta fördunklade och ständigt flyktiga känslor för att sedan svarva fram något nytt som väcker samma typ av passion som ursprungsmaterialet gjorde för flera årtionden sedan. Många spelutvecklare har givetvis försökt under senare år (med varierande resultat), men frågan är om det är någon som har lyckats lika bra som svenska Easy Trigger Games och deras nya indieäventyret vid namn Huntdown.

I denna hårdkokta actionrökare bjuds vi nämligen på en retroflört av överdimensionella proportioner, och detta sker samtidigt som spelbarheten, upplägget och presentationen känns fräsch och uppdaterad ända ut i de pixelformade fingerspetsarna. Premissen är simpel; du axlar rollen som en av tre prisjägare, och det är ditt jobb att ta ner en kvartett av kriminella gäng som skapar oreda inuti en 80-talsvison av ett postapokalyptiskt 2000-tal. Det finns fyra områden att besöka, och sammantaget är det hela tjugo stycken slynglar av olika dignitet du måste besegra för att slutligen nå de neondränkta eftertexterna. Det hela låter kanske väldigt enkelt på pappret, och på många sätt är Huntdown lika enkelt att greppa på ett fundamentalt plan, men parallellt till denna elementära utgångspunkt finns det även ett komplext speldjup att bemästra, och mycket av underhållningen ligger just i att experimentera och utvecklas inom detta simpla regelverk.

Om du sedan har spelat någon klassisk action-plattformare från Super Nintendo-eran så kommer du förmodligen känna dig som hemma i armarna hos denna tvådimensionella tidskapsel. Skillnaden, i kontrast från många nutida och dåtida konkurrenter, är dock att man verkligen har lyckats skapa en fläckfri kontroll och tillika en löjligt levande känsla i varje knappkommando vilket gör att bara en sådan sak som att avfyra ditt primära startvapen ger en obeskrivlig njutning som vägrar ebba ut oavsett hur länge du spelar. Detta välbehag förlängs sedan genom hela upplevelsen där allt från nämnda vapenhantering till rörelseschemat levererar en förnimmelse av balans och pondus, och mina tankar drogs ofta tillbaka till mästerliga Doom från 2016 där man också kunde känna denna typ av behärskning och frihet inom en annars ytterst fientlig och inrutad miljö. Precis som i Id Softwares helvetesröjare finns det även här dessutom en mastig tyngd i varje elddon, och att glida in på knäna framför en skara fiender innan man bränner av sin hagelbrakare är en känsla alla borde få uppleva.

Det första du dock troligtvis kommer notera när du kickar igång detta mastiga actionäventyr är att grafiken är fullkomligt magnifik. Vi har visserligen blivit väldigt bortskämda med läcker pixelgrafik på senare tid i lir som The Messenger och Blazing Chrome, men i Huntdown finns det en annan typ av detaljrikedom och designtänk som verkligen får varje nivå att osa av en säregen karaktär även om det övergripande temat förblir desamma via den dystopiska framtidsvisionen där punkrockare och ligister härjar runt bland betongtäckta bakgator och regndränkta hustak. Jag vet liksom inte hur många gånger jag förlorade en hektiskt eldstrid mot ett gäng skitsnackande motorcyklister bara för att jag såg något i bakgrunden som fångade mitt intresse, och att man hämtat inspiration från filmer som Terminator, Robocop och Blade Runner är givetvis uppenbart även om det inte känns smaklöst, billigt eller identitetsfattigt för en ynka sekund.

Musiken är i samma veva som tagen från ett 80-talssoundtrack där svävande syntar och taktfasta basslingor blandas med skrikande elgitarrer och syntetiska trumslag. Jag ska visserligen erkänna att jag till en början tyckte att melodierna kunde bli lite väl anonyma under min första genomspelning, men de växte däremot markant ju längre tid jag tillbringande som en av de tre charmanta prisjägarna. Just de olika karaktärerna är förövrigt en detalj som förhöjer upplevelsen ytterligare en nivå. För även om de tre olika hårdingarna spelar, mer eller mindre, identiskt med varandra (de har endast olika pistoler och kastvapen) så är valmöjligheten ett härligt tillägg som håller upplevelsen energisk och vital betydligt längre än om det endast funnits en ynka protagonist att tillgå. Det är, som exempel, väldigt underhållande att ena stunden slunga sig fram som den yxkastande och stöddiga Sarah Connor/Ellen Ripley-donnan vid namn Anna Conda innan man växlar till den odramatiska mördarroboten Mow Man som kallt konstaterar att ens motståndare är döda efter att ha bränt ihjäl ett dussin skurkar med en eldkastare. Action-parodin John Sawyer fullbordar sedan den spelbara trion, och det är lätt allt älska dennes klassiska filmcitats-kavalkad i samspel med den Harrison Ford-lika Blade Runner-kappan som svajar i vinden bakom hans fyrkantiga ryggparti.

Om prisjägarna sedan är färgstarka så är det inget mot vad bossarna är, och det finns som redan nämnt en hel drös av dessa hårdhudade lagbrytare att tackla under resans gång. Gänget the Hoodlum Dolls leds exempelvis av en salongsberusad och läderklädd robotförare som växlar livsfarliga missilnedslag med vinglig pistoleld, och rivalerna i The Misconducts styrs av en hårfager hockeymålvakt som ser prestationshöjande preparat som ett tillgång framför ett omoraliskt regelbrott. Själva striderna med dessa råskinn är sedan bland det mest intensiva du kommer uppleva i Huntdown då den klassiska Trial & Error-modellen ständigt tvingar en att lära sig sina motståndares attackmönster för att komma ut som segrare på andra sidan. Ibland blir det givetvis lite frustrerande - som när en boss utvecklas halvvägs genom bataljen för att sedan tvinga dig programmera in en helt ny uppsättning anfallsrörelser under panikartade förutsättningar - men det känns samtidigt aldrig orättvist eller oschysst, och då man alltid får börja om vid bossens inledning efter ett svidande nederlag (med snorsnabba laddningstider som plåster på såren) så blir det aldrig övermäktigt eller irriterade. Bosstriderna är därtill så pass spektakulära att det är svårt att undgå det visuella välbehaget oavsett den resultatmässiga utgången, och när man väl lyckas besegra en svårspelad rival är triumfkänslorna klart värt ansträngningen.

Just balansen mellan svårighetsgraden och lättillgängligheten är något som förövrigt utvecklarna har prickat in helrätt. För utmaningskurvan kan visserligen kännas väldigt brant emellanåt, men man bjuds samtidigt på rikligt med checkpoints så att du aldrig behöver spela om större sektioner om och om igen. Nivåerna är därtill tämligen korta överlag, och du tvingas sällan spendera mer än tio minuter per bana, och då är bosstriden dessutom inkluderad i den tidsramen. Spelet blir på detta sätt väldigt arkad-aktigt i sitt tempo, och i förläggningen är det löjligt lättsamt att plocka upp, oavsett om du planerat lirar under korta eller längre spelsessioner.

Det jag slutligen förmodligen älskar allra mest med Huntdown är att man så enkelt kan se hur utvecklarna har gått från en idé till ett resultat. Man har inte valt att bita av en större bit än vad man klarar av att tugga, utan man har haft en vision som sedan följts upp med ett klanderfritt utförande. På så vis blir det så förbaskat lätt att uppleva spelets starka helhet från start till mål då man inte spätt ut sitt koncept med onödiga tillägg eller försökt nå en bredare publik med moderniteter som inte hade passat slutprodukten. Det är en typ av perfektion som man sällan upplever i spel numera då det annars brukar vara väldigt enkelt att hitta felande länkar och misstag där ursprungsplanen och tillverkningen inte kunnat hålla jämna steg med varandra. I Huntdown känns det dock, som sagt, som att man träffar precis där man siktade från första början, och det gör mitt jobb som recensent betydligt enklare när det kommer till att rättfärdiga ett toppbetyg utan att behöva grubbla alldeles för länge på konstverkets för- och nackdelar.

För ja, Huntdown är en tiopoängare enligt mig (min första fullpoängare här på Gamereactor, ska tilläggas), och detta sker då alla beståndsdelar bygger upp en helhet som är omöjlig att genomtränga med mitt annars så kritiska tänkande. Visst, många vill kanske vill ha mer funktioner, och skriker sig hesa efter fler uppdateringar och nymodigheter, men för min egen del kan jag inte komma på en enda sak jag hade velat addera till detta redan magiska äventyr. Det är kul från första till sista stund, och med tanke på den låga prislappen (200 kronor) så kan jag inte tänka mig en mer prisvärd spelupplevelse som släpps i år. För Huntdown är precis den typen av spel som får mig att minnas varför jag älskar den här hobbyn så mycket som jag faktiskt gör, och gillar du retrodoftande actionrökare du också så får du helt enkelt inte missa denna högoktaniga spelpärla.