Under Playstation 2-eran var det fortfarande vanligt att chippa konsoler, något som i praktiken betydde att man gjorde det möjligt att spela regionsfritt samt även piratspel. Sistnämnda kan jag ärligt säga aldrig har lockat, men förstnämnda var desto viktigare, och följaktligen chippade jag min Playstation 2-enhet så snart chippen kom och ett av de första spelen jag köpte från Japan var Katamari Damacy.
Ett fullkomligt barockt spel egentligen med en otroligt simpel grundidé om att rulla omkring en klibbig boll som det sedan fastnar saker på. Släng på en generös dos japanskt vansinne på detta och du har Katamari Damacy. För den klibbiga bollen som det initialt fastnar frukt och godis på, följt av staket och husdjur, följt av människor och träd och därefter bilar, enorma valar och till slut fartyg. Allt komplett med ett ganska sofistikerat system för fysik.
Självklart fanns en bakgrundshistoria till allt detta, och det var att kungen av kosmos hade kört rattfull och krockat sönder himlakroppar. Ditt jobb är alltså att återskapa dem genom att rulla runt ovan nämnda klibbiga boll som sedan behöver uppnå olika storlekar på en viss tid. Spelet var både humoristiskt, lagom klurigt och underbart vanebildande. Det fick en trave hyggliga uppföljare, men det var ändå ett sådant här spel vars originalitet bara är sådär riktigt originellt en gång.
Tydligen har Bandai Namco landat i samma åsikt och därför släppt en remaster av det allra första spelet för att låta oss återuppleva det i uppfräschat skick. Tekniskt sett släpptes Katamari Damacy Reroll redan för två år sedan till PC och Switch, men har nu kommit även till Playstation 4 och Xbox One, och du kan givetvis även spela till Playstation 5 och Xbox Series S/X. Och detta får jag lov att säga är en kulturgärning av rang.
Allt från musiken till grafiken skickar mig tillbaka till 2004 när jag sparkade igång den japanska utgåvan. Det Bandai Namco bjuder på är ett spel som verkligen inte liknar något annat och är så otroligt märkligt att jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska jämföra med. Och detta helt oironiskt. Utvecklarna försöker aldrig göra något med glimten i ögat, utan jag förutsätts begripa och tycka det är rimligt att en liten grön varelse med klibbig boll på jorden ska återställa stjärnorna på himlavalvet efter att farsgubben som är kung över kosmos, kört rattfull och tagit sönder dem.
Musiken förtjänar en avhandling i sig självt, men jag nöjer mig med att konstatera att även den låter som inget annat. Och designen påminner om något Terry Gilliam (Monty Python-animatören) kunde ha knåpat ihop om han flyttat till Japan. Allt är tekniskt tillpiffat och både låter bra samt ser skarpt ut på ett sätt som lurar hjärnan lite. Det är exakt såhär jag minna Katamari Damacy, även om jag såklart vet med mig själv att Playstation 2-originalet (som jag inte lirat på säkert 15 år) inte såg såhär skarpt och fint ut.
Det är när jag börjar spela, som jag påminns om att det trots allt faktiskt är en gammal titel jag har att göra med här. Spelkontrollen är inte så följsam som man kan förvänta sig idag, vilket dock är ett ganska litet problem i slutändan, lyckligtvis. Katamari Damacy blir aldrig bestraffande supersvårt, och du kan alltid spela om banorna om du vill försöka slå dina egna rekord. Dessutom ligger en del av utmaningen i att uppnå delmålen, snarare än att bara göra bollen större. När du ska återskapa stjärnbilden Tvillingarna, måste du exempelvis se till att rulla fast många tvillingpar (återigen, storyn behandlar detta som en självklarhet så det är bara att nicka, instämma och börja klibba fast skrikande tvillingar).
Det har inte gått en enda spelsession av Katamari Damacy Reroll utan att jag känt mig på lite extra gott humör och nynnat på musiken. Det är verkligen en titel som är så makalöst unik att det tjänar som ett prima exempel på hur fantastisk konstformen spel faktiskt kan vara. Det är ett glädjepiller av sällan skådat slag som inte alls vinner på att hårdnötas, utan på att plockas fram när du har en halvtimme ledigt och vill vara säker på att ha roligt under tiden, och vara extra endorfinladdad efteråt.
Visst märks åldern i spelkontrollen, det saknas en lång kampanj och grafiken kommer inte att få några priser för tekniska landvinningar. Men det kvittar, det här är ett spel som bjuder på något helt annat och fortfarande sticker ut ur mängden på ett sätt som är nästan lika nyskapande idag som 2004.