Werewolf: The Apocalypse - Earthblood

Jag har väntat på ett nytt spel från World of Darkness-universumet, särskilt eftersom skaparna Cyanide Studio meddelade att den kommande titeln skulle vara ett actionrollspel. Jag antog också att man i starten av denna prestandamässigt urstarka, spännande konsolgeneration inte skulle kunna släppa något så fult som det här spelet. Men jag hade naturligtvis fel.

Werewolf: The Apocalypse - Earthblood hade verkligen potential att bli en anständig titel åtminstone. Grunden för spelet är genomtänkt och det är svårt att acceptera att slutresultatet är ett äventyr som är i det närmaste outhärdligt. Så mycket att det är svårt att ens ens njuta av det i små, korta portioner. Det är dessutom inte det minsta spännande eller atmosfäriskt.

Vi spelar som en Cahal, en av medlemmarna i en varulvspakt, som kämpar desperat för att rädda Gaia. Vår huvudperson ser inte bara ut som en typisk ruffian, han är grovhuggen av naturen, vilket återspeglas i många dialogval som är tillgängliga för honom i hans mänskliga form. Jag vågar nog påstå att även gamla Bethesda-spel bjöd på mindre styva konversationsanimationer och trista samtal än vad detta gör. Werewolf: The Apocalypse - Earthblood ser bedrövligt ut och att detta släpps till Playstation 5 och Xbox Series X komplett med högljutt skryt från utvecklarna om hur de nyttjat de nya konsolernas prestanda - är skamligt.

Även om du ignorerar den innehållslöst, stela, tomma dialogen, blir spelet inte bättre. Till exempel, förutom sin mänskliga form, kan Cahal också ta formen av en Crinos (en mänsklig varghybrid), som mest används i öppen strid, och en Lupus (eller helt enkelt bara en varg), perfekt för tyst infiltration av fiendens baser. Av alla tre alternativen gillade jag bäst Lupus-stadierna - de flesta platser är dock inte särskilt smidiga, vilket gör att du ändå förvandlas till en Crinos. Om bara stealth- och stridselementen hade fungerat bättre hade jag kunnat leva med den fula grafiken och hopplösa storyn.

Det är svårt att se på stealth-stadierna på allvar, när vargen måste byta till en mänsklig form varje gång för att tyst eliminera fienden - för av någon anledning bestämde någon att odjuret inte kunde göra det. Det är nästan omöjligt att få tillfredsställelse från striderna när motståndare spawnar på de mest bisarra av platser och bara vräker fram under flera delar av varje bana.

I ett försök att diversifiera Werewolf: The Apocalypse - Earthblood har Cyanide utvecklat absolut helt onödiga skicklighetsträd eftersom - enligt dem - ett spel baserat på ett rollspel kräver det. I slutändan blev det förvånansvärt intetsägande; ingen av idéerna förfinas i det minsta, vilket får det hela att kännas mer som en överkokt restsoppa snarare än en vettig, omtänksam och - viktigast av allt - passionerat utformad maträtt. Du kanske inte hade förväntat dig ett komplext rollspel här, men genom att klippa ut mycket onödigt innehåll kunde de ha fokuserat på färre och viktigare aspekter, istället för omfångsrik medelmåttighet.

Den senaste spelversionen av Darkness World försöker kombinera för många olika idéer och aspekter och i slutändan blir det ytligt, drygt, jobbigt, stökigt och allmänt dåligt. Du gör naturligtvis bäst i att undvika det här, så gott det bara går.