At Dead of Night

Jag var stensäker. Helt övertygad. Hade redan bestämt mig, för relativt länge sen dessutom. Resident Evil 7: Biohazard i PSVR skulle för evigt vara det mest inlevelserikt läskiga spel jag någonsin genomlidit. Det var fruktansvärt obehagligt, i VR. Och jag fick verkligen stålsätta mig för att vid varje enskild spelsession inte kissa ned mig själv. Äcklig information ovärdig en text om ett spel som har noll och ingenting med Capcoms briljanta sjua att göra, jag vet. Men detta handlar om kontext, bara. För Resident Evil 7 i VR är inte längre herren på täppan hemma hos mig. Inte ens nära. Jag har nämligen tillbringat helgen med At Dead of Night, och vet inte ens om jag är särskilt bekväm med att börja förklara hur rädd jag blivit, vid upprepade tillfällen, av detta imponerande indiespel.

Men ja, låt mig börja i rätt ändå - för bövelen. Yes, vi är nästan tre månader sedan med denna recension och ja, det här spelet flög så pass lågt under vår annars ganska kapabla radar att jag nu skäms en smula. I egenskap av chefredaktör borde jag ha bättre koll och vi borde i allra högsta grad ha betygsatt At Dead of Night i slutet av november förra året. Nu blev det inte så. Nu publicerades recensionen istället i början av februari 2021 och då av en lättskrämd farbror som fortfarande märker av skakiga händer och spattig omvärldskoll efter tio timmar med en bindgalen mördarclown i hasorna.

At Dead of Night är utvecklat av endast fem personer (!) och är ett lite annorlunda skräckspel som blandar FMV (full motion video)-moment med renderad realtidsgrafik på ett vis som får hotellen där storyn äger rum att kännas verkligare än det mesta i denna genre. Storyn är simpel och som hämtad från en skräckrulle av det billigare slaget. Huvudpersonen Maya och hennes college-kompisar blir strandade ute på landet, tvingas ta in på det avlägsna gamla hotellet Sea View där en psykotisk vaktmästare vid namn Jimmy Hall beslutar sig för att mörda hela bunten. Maya lyckas undkomma Jimmys yxa, dock, och flyr in i ett av kåkens 130 rum, och här börjar en katt-och-råtta-lek som verkligen inte går av för hackor.

Mördarens motiv och hans koncentrerade ursinne drivs av hans döda mors spöke och för att Maya ska kunna fly undan en säker död och handikappa Jimmys kapacitet måste hon jaga rätt på tillräckligt många ledtrådar för att kunna kontakta spöket och på så sätt lära sig mer om Jimmy mörka hemlighet. Detta görs genom att man som spelare ränner runt i byggnaden, låser in sig i de olika rummen, dammsuger byrålådor och garderober för att hitta ledtrådar som sedan går att använda när man via en särskild gammal transistor, tar kontakt med spöken från mördarens förflutna. Det är simpelt, förklaras på under en minut i en av spelvärldens mest snillrikt utformade "tutorials" och känns logiskt när man väl står där, i rollen som den vettskrämda Maya.

At Dead of Night är i grunden en slags mix mellan skräckklassikern D samt Alone in the Dark. När man rör sig framåt gör man det genom att klicka på pilar och även fast animationerna är så pass levande och välgjorda att det ibland känns som att man styr Mayas steg, handlar det som sagt om förinspelade videosekvenser som aktiveras samma sekund som spelaren trycker på pilen. Detsamma gäller alla de moment där Maya gräver i byrålådor och dylikt för att finna ledtrådar, det görs genom samma typ av välsmorda peka-och-klicka-moment och på flera sätt än ett borde ju detta innebära att At Dead of Night känns stelt, distanserat från den som styr och mekaniskt gammaldags... I verkligheten gör upplägget och den typ av old school-mekanik som skräcken förlitar sig på, raka motsatsen. Det finns något gräsligt, gruvligt, ibland nästan orimligt läskigt över Mayas rörelsemönster och hur kameran arbetar, något som tillsammans med fullständigt fantastisk grafik och perverst bra ljudbild bygger atmosfär som först förtrollar och sedan skrämmer skiten ur en på en nivå som få andra skräcktitlar, genom tiderna, lyckats med.

At Dead of Night i VR (jag spelade det med ett HP Reverb G2 via en Omen by HP 30L) är fullständigt absurt olustigt. Jag har under helgen gång, vid ett flertal gånger, slitit av mig VR-hjälmen och slungat mig ned på vardagsrumsgolvet för att väl där liksom hasa mig fram genom krampaktiga klo-grepp mot mattan. Visst, skräckmomenten och den terror som infinner sig varje gång man kikar runt ett hörn inuti hotellets trånga, ljusbruna korridorer och ser hur mördaren swischar förbi samtidigt som han ger ifrån sig ett psykotiskt vrål, avtar en liten smula efter att man genomlidit de inledande timmarna - men det gör knappast att At Dead of Night blir sämre på något sätt. Äventyret är kanske något för långt, det vill jag ha sagt. Tio timmar hade enkelt kunnat kortas ned till kanske sex timmar, och därmed kanske bibehållit lite mer av den initiala skräckfaktorn. Med det sagt är handlingen välskriven, på det sätt som den har strukturerats och på det vis som Maya lär sig saker om mördarens förflutna - lämnar i stort sett ingenting att önska från mitt håll och det är efter tio timmar med denna indiepärla plågsamt uppenbart att Baggy Cat utformat ett litet skräckmästerverk som åtminstone i VR är det värsta jag upplevt i spelväg, någonsin.