Ghosts 'n Goblins Resurrection

Jag har alltid haft något slags kärlek/hat-relation till Ghost 'n Goblins där spelet genom åren genom åren bjudit på underbar action, härlig grafik och klassisk spelmusik. Men det är också ett spel som fått mig att slita hela hårtestar från min skalle av vild frustration. För det här spelet var jävligt redan när det begav sig. Och spel var generellt svårare förr, mycket svårare.

En del av problemet med serien är det faktum hur den tappre och kalsongklädde riddaren Arthur rör sig. Han liksom masar sig över skärmen i sakta mak, trots att animationerna antyder att han springer i hög fart. Och när han hoppar är det helt digitalt utan möjlighet att tajma hur högt eller vinkel. Hoppar du till höger, så sticker han ungefär 45 grader framåt och gör dig till en dödens lammunge om det sedan spawnar en fiende där du kommer att landa vad du än gör.

Spelkontrollen gör det till en utmaning att ens hoppa upp på en enkel plattform, eftersom du måste backa en bit för att vinkeln ska bli den rätta. Och med tanke på att spelet innehåller väldigt många plattformssektioner, anar du kanske var min frustration kommer ifrån. Precisionshopp och primitiv spelkontroll är nämligen sådant som inte går särskilt bra hand i hand. Men det är mer än så.

Capcom är nämligen inte blyga med att fullkomligen överösa dig med fiender. Gärna från vinklar där du inte kan försvara dig. Det skapar i slutändan ett spel som angränsar till ren sadism och som ofta frekventerar topplistor över tidernas svåraste spel. Trots det finns det som sagt kärlek inbakat också, för spelet är sällan orättvist. Du har verktygen du behöver för att ta dig framåt, och banorna är ljuvligt skräckdesignade, musiken suverän och spelbarheten så trevlig att jag och många andra velat kämpa oss vidare - något som i sin tur resulterat i att Ghost 'n Goblins gjort comeback med ojämna mellanrum (senast till PSP år 2006) sedan den ursprungliga premiären i japanska arkadhallar 1985.

Och nu är det alltså dags igen och jag har spenderat några dagar med att försöka ta mig framåt i nya Ghosts 'n Goblins Resurrection. Ett spel som vid en första anblick är något slags "Best of"-utgåva när det kommer till banor, fiender och vapen. Trots att det var ett tag sedan jag lirade serien, kunde jag galant skjuta mig framåt, hitta hemligheter, bli förvandlad till en groda, bli träffad av en kråka och störta mot en omedelbar ond bråd död endast iklädd kalsonger.

Mycket känns alltså väldigt bekant initialt, men jag upplever inte riktigt samma rapphet i spelkontrollen som jag gjorde när jag spelade de äldre titlarna. Detta är ofta något som märks i nyare utgåvor av krävande pixelklassiker, och beror till viss del på att det uppstår mer lagg i trådlösa handkontroller samt att våra högupplösta TV-apparater inte är lika snabba som CRT-tjockisarna (går till viss del att avhjälpa genom att spela i bärbart läge med Joy-Cons fasthakade). Det blir extra påtagligt i ett så extremt krävande spel som Ghosts 'n Goblins Resurrection. Det finns tack och lov fem svårighetsgrader här och jag valde skamlöst att dra ner från den näst svåraste till den mittersta för att skona blodtrycket.

Rent grafiskt finns förstås inga pixlar längre, men medan vi fått några riktigt fina nyversioner av pixelspel senaste åren såsom Streets of Rage 4 och Wonder Boy: The Dragon's Trap, tycker jag tyvärr att detta inte levererar. Det liknar mest gammal Flash-grafik med en inte särskilt lyckad och ganska plottrig design. Dessutom har man misslyckats med att nytolka det underbara soundtracket. Visst får vi höra de underbara tonerna, men jag hade hoppats på betydligt bättre arrangemang än såhär.

För att ändå försöka tillföra något nytt i räddningsaktionen för att befria prinsessan Prin-Prin från spöken och goblins, får du här ett slags levelträd att använda för att ge Arthur nya egenskaper. Det kan handla om eldar som brinner runt honom medan du springer eller blixtar som skjuter åt alla väderstreck. Att på olika sätt kunna rensa skärmen från fiender är såklart befriande, och tillför faktiskt något. Det finns även ett läge för två personer, där spelare två axlar rollerna som Archie, Barry eller Carry som alla har olika egenskaper för att bistå Arthur. För min egen del upplever jag att det gör spelet lite lättare, men även plottrigare och ibland skymmer viktiga saker som ger onödiga misstag.

Parallellt med att jag recenserat Ghosts 'n Goblins Resurrection, har jag även spelat Capcom Arcade Stadium. En samling arkadspel som innehåller bland annat just Ghost n' Goblins. Och tyvärr får jag väl ändå säga att jag haft roligare med originalet, vars ursnygga pixelgrafik gör utmaningarna tydligare medan chip-musiken sätter an stämningen. Resurrection är absolut inget dåligt spel, och i synnerhet bossfighterna är mäktiga till tusen, men det är som att Capcom inte riktigt känt efter hur nära originalet de velat ligga.

Nu händer det lite för mycket spektakulära saker för att spelkontrollen ska mäkta med, och det bidrar på ett negativt sätt till att göra ett redan svinsvårt spel ännu svårare. I kombination med att jag inte riktigt trivs med den nya presentationen av vare sig grafik eller ljud, får vi ett spel som inte riktigt lever upp till sitt mäktiga arv, och när jag nu stänger av det efter att ha recenserat det, vet jag med mig att jag inte kommer återvända. Inte för att jag ogillar spelet, utan helt enkelt för att jag hellre återvänder till något av pixelspelen när lusten att rädda prinsessan Prin-Prin dyker upp igen.