Sonic Dash

Jag säger det med en gång. Sonic Dash är, tidvis, underbart. Det här är den blå igelkotten som vi vill se honom, fylld av fart och fläkt genom härligt färgglada banor. Dock finns det störningsmoment, vilket inte har med gameplay att göra, utan något som nästan genomgående börjat plåga formatet: mikrotransaktioner. Redan efter allra första snabba lilla testet kommer det upp en "hint", där spelet föreslår att jag utöver de blygsamma 15 kronor jag lagt på att få ladda ner det ska betala inte så blygsamma 219 spänn (!) för att få... Ringar. 50 000 ringar, att använda till specialförmågor och annat.

Min spontana reaktion blir, att om jag ska betala för att skaffa ringar istället för att samla dem själv, varför ska jag då spela Sonic? Detta gör förstås att det tar tid att samla ihop nog med röda ringar för att ha till exempelvis continues, och att köpa sig fler karaktärer att spela som är i princip omöjligt utan att hosta upp äkta slantar. De vanliga guldringarna är inte fullt lika sällsynta beroende på hur bra man spelar, och kan bland annat användas till att suga åt sig dem ännu lättare med hjälp av en magnet eller att ge en extra fartboost.

För fart vill vi ju ha. När man använder Dash-funktionen eller rullar i looparna är det en ren fröjd som infinner sig i hjärtat och allt är perfekt i någon sekund. Styrsystemet med swipes på skärmen känns riktigt bra i sammanhanget, men har tyvärr sina brister. Jag vet inte om det är för att den intensiva fokusen skapar handsvett på fingertopparna som gör att spelet inte känner av mina frenetiska uppåtsvep eller om timingen som ska till är så precis att jag bara inte fattat vilken tur jag oftast har, men just hoppen misslyckas lite för ofta med tillhörande förnärmade vrål om att "men jag hoppade ju aaaurggh!!" för att det ska vara helt bekvämt.

Sonic håller alltså mer eller mindre optimal fart, men banorna är designade för att man ska bli frustrerad dels genom att de varierar från spelomgång till spelomgång för att man inte ska kunna lära sig dem och dels för att de är väldigt oförlåtande och oftast inte visar vad som komma skall förrän det redan är försent. Däremot kan man naturligtvis använda riktiga pengar för att köpa sig fri och komma till nästa nivå. Om man inte bryr sig om de uppdrag som ska fullföljas eller om att komma vidare i spelet så är det väl värt sina 15 kronor bara att få se Sonic i sitt rätta element, men vill du verkligen ta alla troféer så blir detta en dyr historia. Det gör även att betyget, som annars kunde hamnat i topp, sänks rejält.

Om man bortser från det skamlösa tiggeriet som kommer titt som tätt om att man ska vara en snäll liten spelare och lägga ut groteska summor för att skynda på sin framfart, och från de irriterande spelkontrollmissar som leder till oundvikliga fall och svordomar så är Sonic Dash ett härligt litet tidsfördriv som lockar till ett snabbt spel till, och ett till, och så ett till, av ingen annan orsak än att få se en blå taggboll susa förbi och över både fiender, pinglande guldringar och exploderande tunnor.