Jag ska börja med att erkänna att detta spel helt gått mig förbi och när jag fick i uppdrag att recensera Just Die Already hade jag ingen aning om vad det handlade om. Av namnet att döma trodde jag det skulle vara ett läskigt spel med monster eller zombies så min förvåning blev stor när jag istället möttes av åldringar som trots sin likhet med just en zombie åtminstone hade en puls även om det råkade vara en svag sådan.
Jag undrar i mitt stilla sinne om det var en ren tillfällighet att just tant Majsan blev den som skulle sätta tänderna i detta helgalna sjuka sandlådespel eller om det bara var så enkelt att vår käre chefredaktör Petter ville ge mig en ledtråd att jag börjar bli till åren kommen? Var hans plan att låta mig prova på livet på ålderdomshemmet för att se vad som väntar mig om några år när det är dags att checka in på fossilavdelningen? Hur som helst verkar livet som pensionär allt annat än en dans på rosor för tydligen är det jäkligt smärtsamt att bli gammal, iallafall om man har oturen och råkar hamna i spelutvecklarna DoubleMoose Games galna värld.
I Just Die Already får du nämligen prova på att gå i någon annans skor, och i detta fall råkar skorna vara bekväma, fotriktiga med extra broddar och kardborreknäppning och tillhöra den skröpligare generationen i samhället. Jag pratar nämligen om seniorerna eller som jag brukar kalla dom, skinngruppen på grund av all överskottshud och rynkor.
Du kan välja mellan fyra olika karaktärer i spelet och jag valde självklart att spela som Stanislav och det absolut avgörande delen i beslutet var att han saknade de massiva chipstuttarna Wally skyltade med som jag vet inger noll respekt på gatan. Redan efter två minuters spelande insåg jag att Stanislav inte ens kunde stava till ordet hårding när han råkade ta livet av sig själv när han öppnade en kökslåda lite för hastigt och det enda jag kunde göra var att stirra på kroppsdelarna som nu låg utspridda på linoleummattan och undra vad fasen det var som hände. En kort stund senare lyckas jag förlora livet igen efter att av misstag råkat sticka in mina gamla klåfingriga nävar i ett eluttag vilket slutade i doften av grillad prostata och något som såg ut som Mäkis korvinlägg på Instagram.
De olika sätten att dö på i Just Die Already är oändliga och det är trots allt det handlingen i spelet kretsar runt. Hur du kan ta dig till en förtidig grav på de mest makabra tänkbara sätt. Efter att ha gått bärsärkagång på ett kalas på ålderdomshemmet som såg ut att gå lika vilt till som mitt 40-års firande, där jag råkade misshandla en rullatorryttare med en glänsande brödrost, tjuvöppna alla presenter varav en råkade innehålla fyrtio arga bin och spräcka alla ballonger blev jag rått utsparkad på gatan för att klara mig själv. Med en Bucket List i bakfickan börjar här jakten på att pricka av en lista som heter duga i form av allt från att springa naken och göra obscena gester till förbipasserande till femtio olika sätt att börja brinna på eller krossa alla ben i min gamla rynkiga kropp på de mest splattiga sättet man kan tänka sig.
Och listan går snabbt att börja kryssa av, mycket händer trots allt automatiskt när du utforskar och sprider kaos runt omkring dig i den färgglada öppna världen. Huvuden flyger, blodet sprutar och döden gömmer sig bakom varje hörn. Allt i världen är verkligen en dödlig fälla och du söker gladligen upp Liemannen för en fika. Varje gång du kryssar av något på listan låser du därmed upp vapen och annat smått och gott som du kan använda i alla olika varuautomater runt om i staden. Jag kan väl dock tycka att i en värld där precis allt kan vara ett dödligt vapen så som bajamajor, björnfällor och kebabspett som man kan plocka upp känns det ibland lite meningslöst. Att slå ihjäl någon med en fisk är trots allt roligare än att skjuta någon med en vanlig pickadoll. Känslan av meningslöshet dyker även upp när du dödat någon datorkontrollerad invånare och de efter en kort stund magiskt återuppstår till förbannelse.
Att styra runt Stanislav är en upplevelse i sig, och allt annat än positivt. Det är som att styra en trasdocka, en mänsklig påse med potatis. Ungefär som att lyfta upp din unge från golvet på Ica när han är mitt i ett hysteriskt anfall på grund av att han inte fick två kilo lösgodis en vanlig tisdag. Alltså tung som ett bowlingklot och som helt plötsligt saknar ben och bara trillar ihop som en punkterad badboll på golvet. Lite så är det att styra runt detta magra skrälle och det är inte mycket som behövs för att han ska trilla ihop på gatan och bli liggande i fosterställning och låta som en skadskjuten brunstig ko. Men man kan inte låta bli att dra på smilbanden åt detta spel, och i början skrattade jag högt åt alla sjuka inslag som det är fyllt till bredden av.
Som när jag promenerade förbi reklamskylten "Bajkörv - Swedish Hotdogs" och höll på att kikna av skratt. Eller som när jag lämnade ett badrum med en stor tvål i näven och plötsligt blev förföljd av vad som såg ut att vara Dwayne "The Rock" Johnsons klon med samma tatueringar och allt, lika naken som dagen han föddes och allt jag kunde skrika till min Stanislav var att TAPPA INTE TVÅLEN! Eller när jag av misstag råkade hoppa in på ett minfält så min lilla farbror sprängdes från landmina till landmina i nästan hela tio minuter tills allt som återstod av honom var hans högerfot.
Tyvärr märkte jag relativt fort att spelet förlorade sin attraktion lite väl snabbt och styrningen lämnade mycket över att önska. Spelet kan upplevas i co-op med upp till fyra spelare där man kan samarbeta och det fick jag tyvärr aldrig möjlighet att prova på men jag misstänker att det nog är den delen som kan förgylla spelet mer, att sitta i grupp och gap flabba åt det sjuka som utspelar sig och att försöka överträffa varandra i de mest störda dödstillfällena på gamlingarna kan nog vara riktigt festligt. Men som singleplayer? Nej, då orkar jag nog bara ett fåtal timmar innan jag tröttnar på att jaga elstötar och att bli hajföda. Det blir för repetitivt för min smak väldigt snabbt och skratten som kom spontant första gången jag åkte in i en köttkvarn fastnar i halsen när det händer igen och igen. Dock misstänker jag att detta är ett spel som lockar den yngre generationen och jag vet i mitt hjärta att min systerson Nicola skulle älska detta sjuka spel, men jag är tyvärr inte så lättroad som barnen som fått pränkz och JockiBoi blandat i modersmjölken.