Ping Pong Fury

Jag älskar pingis. Älskar-älskar-älskar. Detta trots att jag alltid varit ganska usel, på det. Under mina högstadieår lirade jag pingis minst en timme om dagen, minimum. Jag hade två egna racketar med Mikael Appelgrens ultrabekväma signatur-stomme, snordyra tävlingsgummin, Stigas lyxigaste fodral och mängder av bollar som jag köpt efter att ha sommarjobbat som pinnpojke åt Lantmäteriet likt en dåre i tio veckor, straight. Jag spelade, spelade och spelade men blev aldrig särskilt bra. Jag tror såhär i efterhand att det var det smått hysteriskt rappa tempot som i slutändan hindrade mig från att verkligen trimma mina skillz i denna sport, men kärleken fanns alltid där, och kommer för evigt att bestå.

Pingis är kraftigt underrepresenterat i spelform vilket jag tycker är synd och skam, men jag gissar att även detta handlar om att tempot blir så pass högt om man avser simulera riktig pin-pong, att man som spelare knappt hinner se bollen. GTA-folket hemma hos Rockstar löste detta på ett finurligt vis i det idag 15 år gamla Xbox 360-projektet Rockstar Games Table Tennis men sedan dess har det knappt släppts några pingis-spel, alls. Det var därför just därför som jag blev alldeles kollrig när jag under förra veckan såg att Ping Pong Fury släppts till Iphone/Ipad. Nu har jag spelat det ett antal dagar, och kan väl inte riktigt påstå att mina pingis-cravings tillgodosetts eller att jag har för avsikt att fortsätta.

Problemet är till att börja med tempot. Ping Pong Fury går för sakta, och jag begriper såklart problematiken. Skulle det gå dubbelt så snabbt, skulle ingen människa hinna smacka till den lilla kritvita bollen. Ingen. För mig faller det pladask här, dock. Pingis ska ju vara snabbt. Snärtigt. Rappt. och det är aldrig Ping Pong Fury, tyvärr. Det andra klagomålet jag har här är att touch-kontrollmetoden stjälper spelet mer än det hjälper, och jag har haft rejäla problem med att se vad jag gör när min tumme täcker 31% av skärmytan på min Iphone 12 Pro. Det fungerar därför bättre på Ipad men även här blir det problem när tummen liksom täcker för pingisracketet och gör det omöjligt att se hur väl man verkligen träffar bollen.

Utvecklarna Yakuto har lyckats väl med grafiken och atmosfären dock, liksom ljudbilden. Ping Pong Fury ser väldigt mycket ut som Rockstars gamla pingis-titel och färgsättning precis som kameravyn och menyerna ser bra ut, snyggt gjorda. Jag gillar som sagt ljudet också som har rätt typ av ljudeffekter även om jag saknar den där stora, rymliga akustiken från OS-matcherna då Waldner smiskade kineser på löpande band. I slutändan är detta absolut inte dåligt men inte heller pingisspelet som jag hade hoppats på.