Guilty Gear: Strive

Då och då kommer det fightingspel som lovar att ge nytt liv åt genren. Ofta av olika anledningar, men nästan alla utan framgång. Det finns dock undantag. Mortal Kombat visade att singelplayer-innehåll i fightingspel kan bli bra om man anstränger sig. Street Fighter IV satte fart på den då vilande genren och Super Smash Bros Ultimate har visat att det är en speltyp för alla. Med Guilty Gear: Strive ville Arc System Works skapa ett mer inkluderande första steg till en serie som tidigare var känd för sitt otroligt djupa gameplay och höga komplexitet samt revolutionera sättet vi spelar fightingspel på hemmaplan med utmärkt nätkod. Så levererar det? Nja, här väntar en blandad kompott med otroliga toppar och fruktansvärda dalar.

Guilty Gear: Strive förenklar kärnupplevelsen i Guilty Gear samtidigt som man behåller den hastighet i striderna och intensiteten som tidigare titlar var kända för. Du spelar som en av de 15 tillgängliga karaktärerna vid lanseringen där alla givetvis är unika, även om vissa återkommande karaktärer känns något kastrerade från tidigare spel. Gameplay är traditionellt 2D med alla de funktioner vi är vana vid från animéfightingspel, vilket inkluderar air-dashing, dubbelhopp och avancerade combos. Det sista har tonats ner för den här utgåvan, samtidigt som man behåller den centrala känslan som gör Guilty Gear till en så spännande serie.

Karaktärerna har rörelser som är enkla att lära sig och svåra att bemästra, vilket gör det otroligt givande att utforska det som erbjuds. Vissa av dem är så unika att man skulle kunna tänka sig att de kommer från ett helt annat spel där exempelvis Potemkin har förödande moves som delar ut över hälften av motståndarens livmätare i skada. Man skulle kunna tro att detta leder till korta och otillfredsställande matcher, men Strive bevisar motsatsen. Stridssystemet leder till några av de mest jämna matcher du kan uppleva i genren med möjlighet till otroliga comebacker. Allt detta sammantaget skapar ett av de mest beroendeframkallande stridssystemen i det moderna fightingspelsområdet.

När du startar spelet får du en enkel handledning som tyvärr misslyckas med att lära ut de mer komplexa spelmekanikerna, men som kanske kan ingjuta en känsla av upptäckarglädje hos nykomlingar. Det finns dock ett djupare läge och jag uppmanar nykomlingar att studera detta för att få en fullständig förståelse för spelet. Återkommande mekanismer, som Faultless Defence och den nya och förbättrade versionen av Roman Cancelling, förklaras i detalj här, vilket gör det möjligt för spelaren att begripa grunderna. Experimentering uppmuntras starkt, att kasta in några improviserade drag kommer inte att resultera i ett automatiskt misslyckande. Detta sätt att lära ut inspirerar till kreativitet och kan till och med locka personer som normalt aldrig tränar kombinationer att utforska det komplexa och detaljerade träningsläget som spelet erbjuder.

Det finns två huvudlägen som är reserverade för singleplayer; det traditionella arkadläget med allt svårare AI-strider och story som i huvudsak är en fem timmar lång animerad film utan spelupplevelser mellan scenerna. Det visuella är otroligt men jag kan tänka mig att nykomlingar till serien kan bli förvirrade av allt som pågår samt bristen på gameplay. Det känns som Kingdom Hearts-nivå på rappakaljan ibland. Inte nödvändigtvis en dålig sak! Bara skrämmande. Tack och lov finns det ett hutlöst detaljerat kompendium som förklarar varje detalj av Guilty Gear-storyn, vilket garanterar ännu mer förvirring för dem som är benägna att läsa det.

För att kompensera för bristen på singleplayer-innehåll ligger det mesta av spelets hållbarhet i onlineläget. Här kan du slåss mot spelare över hela världen med den bästa rollback-baserade nätkod jag någonsin upplevt i ett spel. Jag vågar påstå att 99% av matcherna känns som om du sitter bredvid någon i soffan. Borta är dagarna då det kändes som att online i fightingspel var som att spela Yatzy. Med rollback är varje misstag ditt fel och låter spelarna fullt ut fokusera på vad som faktiskt händer i varje match.

Tyvärr är lobbysystemet på typiskt ArcSys-manér helt trasigt. Du skapar en avatar och går in i pixelgrafiskt stylade lobbys för att spela mot olika högt rankade spelare som befinner sig på olika nivåer i ett torn. Idén är cool, att bokstavligen klättra upp i ett stridstorn för att tävla mot starkare och starkare motståndare, men genomförandet är bristfälligt. För att matchas med en motståndare måste ställa dig bredvid ett arkadkabinett och vänta på att någon ska göra detsamma på andra sidan. Oförklarligt nog fungerar inte detta för det mesta, vilket ofta lämnar spelaren förvirrad över vad som gick fel med otydliga meddelanden. Om två spelare försöker matcha med någon samtidigt kan det dessutom leda till att de blir utsparkade ur lobbyn. Andra onlineval är också förbryllande, till exempel att re-match med andra spelare i ranked är låst till maximalt tre matcher, trots att bäst av tre är standard i tidigare titlar. Alla dessa tekniska och konceptuella problem är otroligt tråkiga, eftersom kärnan i spelupplägget och nätverksspelet är så utmärkt.

Det finns också en debatt mot förenklingen av specialattackerna för de olika karaktärerna. ArcSys har gått ut med att detta är för att inte skrämma nykomlingar, utan för att alla ska kunna plocka upp och spela. Detta är bra! Problemet är att karaktärerna kommer optimeras av skickliga spelare. Det finns en rädsla för att detta kommer leda till att spelare slutar experimentera och kör med beprövade grejer istället. Hur det blir med detta återstår att se.

Sammanfattningsvis är Guilty Gear: Strive en utmärkt fightingspelupplevelse, men det finns några konstiga utvecklingsbeslut och tekniska problem vi dock kan förvänta oss att utvecklarna löser inom de kommande månaderna. Som det ser ut nu är Strive ett måste för fans av genren och en bättre introduktion för nykomlingar än till och med Dragon Ball Fighterz. Den nya ribban för nätverksspel är satt, rollback är framtiden och alla titlar utan är föråldrade redan innan de släpps. Jag kan helt enkelt inte gå tillbaka till onlinespel utan det. Trollkarlarna på ArcSys har dessutom tagit grafiken till nya höjder på alla plattformar. Låt oss hoppas att det här spelet förblir relevant och får stöd under lång tid framöver. Under den första säsongen får vi fem DLC-fighters, och jag ser redan fram emot det.