Assassin's Creed Valhalla: The Siege of Paris

Assassin's Creed Valhalla är det överlägset mest omfattande spelet i Ubisofts serie hittills. Eivors resa har tagit oss från Norge till England, Vinland och Irland (vi har till och med utforskat Asgard). Men nu har en växande fara för vår klan och allt vi byggt upp i England dykt upp i och med det nyligen förenade Frankrike, och det är såklart upp till Eivor att resa Paris för att lösa problemet innan det är för sent.

Konflikten mellan nordborna och de kristna leder ofrånkomligen till konfrontation, och Paris är skådeplatsen för detta. Eivor blir här inblandad i de politiska intrigerna mellan klanen och Karl den tjocke (han hette faktiskt så), barnbarnsbarn till Karl den store och en av expansionens huvudpersoner. Här stöter vi även på Bellatores Dei, en lika ond som hemlig orden inom kyrkan, vilka Eivor måste slåss emot. Det är ju för övrigt något vi redan gjort med andra grupper tidigare (tänk exempelvis Order of the Ancients), och bland annat måste vi avslöja alla deras medlemmar - en efter en - och sedan jaga dem.

Vid det här laget skulle man kunna tro att spelets mekanik inte kan överraska oss längre. The Siege of Paris bjuder lyckligtvis på två funktioner som förbättrar stridssystemet och sidouppdragen ännu mer, nämligen Infamy-uppdrag och Plague of Rats, varav båda ger spelmässig fräschör.

Förstnämnda är exklusiva sidouppdrag där vi ska hjälpa en grupp rebeller som står upp mot kungens armé. Det handlar om dagliga uppgifter som liknar de vi gjorde för Thousand Eyes of Reda i Raven Clans hus. Under dessa uppdrag måste vi avrätta viktiga personer, och det erbjuds även förstärkningar för både närkamper och strider på avstånd. Om du slutför ett uppdrag belönas du med en ny spelvaluta kallad denarius, med vilken jag kan köpa nya vapen, rustningar och kosmetiska föremål. Det ges också möjlighet att stärka gruppen av rebeller genom att förbättra både deras antal samt stridsförmåga. Det verkar kort sagt som att La Résistance existerade redan under vikingatiden.

Den andra punkten, Plague of Rats, är som namnet antyder råttor som springer omkring och utgör en riktig plåga. Första gången jag stötte på dem kom jag skrämmande nog att tänka på deras kusiner i A Plague Tale: Innocence, eftersom den här fienden beter sig nästan identiskt med den i Asobo Studios titel. Ubisoft verkar ha tagit konceptet bortom en inspirerande hyllning och inkluderat spelmekaniken mellan alternativen infiltration och stealth-mord. Det betyder att om du behöver gå igenom ett råttinfekterat område måste jag slå till både vänster och höger så de skingras.

De kan även användas till min fördel. Finns det ett föremål som blockerar utgången till kloaken de attackerar från, så kan jag smyga fram och ta sönder kloakhindret (till exempel med en pil), varpå råttorna väller fram och attackerar fienden och allt som rör sig. Detta är naturligtvis ett tveeggat svärd, ännu mer med tanke på Eivors kaotiska strider, men det räddade mig mer än en gång.

När det gäller infiltrationsuppdragen, som är hämtade från de tidigare delarna och utformade för att ge bättre spelbarhet till lönnmördandet, måste man slutföra en rad små sidouppdrag som låser upp dem. Det finns inget krav på att du ska slutföra dem, men de ger ytterligare en twist till speldynamiken.

Frankrike erbjuder inte lika många olika omgivningar som Wrath of the Druids gjorde. Även om expansionen har samma antal platser, är det uppenbart att det sammantaget är en mindre karta och att allt ligger närmare varandra. Grafiskt möts jag här av en mer dämpad färgpalett, och den franska landsbygden ser inte lika bra ut som Emerald Isles böljande fält. World Events finns fortfarande kvar, och vi måste hitta och slutföra många av dem enligt klassiskt snitt såsom offeraltaren, legendariska djur, stenrösen och små historier om Paris invånare. Det finns faktiskt en ny valfri utmaning också med frankiska adelsmännen. I likhet med Ragnar Lodbroks Drengrs som vi kämpade mot i England, är dessa mycket kraftfulla och unika fiender som ligger över min nuvarande nivå, och var och en av dem har dessutom en annan kampstil. Dessa är utan tvekan de svåraste fienderna i Siege of Paris, och utgör ett bra tillfälle att använda den nya vapentypen skära, vars skada ökar med varje combo-träff.

Sammanfattningsvis är Siege of Paris en mycket värdig avslutning på första säsongspasset för Assassin's Creed Valhalla. Det erbjuder nya spelmekaniker och gott om utmaningar som ser till att vikingatiden fortsätter vara en farlig era. Jag kan verkligen inte begära något annat från det här spelet, förutom att få fortsätta äventyret med Eivor. Möjligen att expansionens längd på 12 timmar hade kunnat utökas, för det här är så bra att jag gärna hade tagit mer av det goda.