Jag minns ohyggligt väl dagen då Quake först släpptes, 22:a juni 1996. Det var sommarlov och jag skulle till hösten påbörja mitt tredje gymnasieår. Spelade Quake en hel del hos klasskompisen Johan under juli och halva augusti, och var därmed en smula förberedd på det som komma skulle. För efter att ha mosat Bungies underskattade multiplayerpärla Marathon 2 i skolsalen på gymnasieskolan där jag slösade bort min tid, bytte vi i september 1996 till Quake, och jag tror inte att jag överdriver (alls) om jag påstår att sex stycken av oss tillbringade 1000 timmar det läsåret med multiplayerkomponenten i Id Softwares briljanta actionparty.
Tiden har sen dess rusat iväg, såklart. Jag är snart 800 år gammal och actiongenren har gått från Quake IIi till Half-Life vidare till Halo, Call of Duty, Battlefield för att hamna i någon slags sövande dvala-period de senaste åren, om du frågar mig. Fortnite, Warzone, Playerunknown's Battlegrounds, Apex Legends, Overwatch... Jag känner mig förvisso både gubbig och gaggig när jag konstaterar att jag anser att genren utvecklats åt fel håll de senaste tio åren. Kanske är jag till och med beredd att säga att den gått bakåt i utvecklingen. Särskilt efter att jag under två underbara veckor djupdykt i Night Dive Studios fantastiska nyversion av det där spelet som förtrollade oss under sommaren/hösten 1996.
Night Dive har under de senaste åren specialiserat sig på att väcka nytt liv i gamla actionklassiker som System Shock och Sin och deras egenutvecklade spelmotor är naturligtvis optimerad för just detta. Quake har återuppväckts från de döda ett antal gånger genom åren, med blandat resultat, och det är ingen större överdrift att kalla den här versionen av den överlägset mest kompletta, snygga, smidiga, felfria och genomgående fantastiska version av originalspelet som någonsin skapats, och det ska Night Dive Studios naturligtvis prisas för.
Quake Remastered är (naturligtvis) originalspelet stöpt med modern renderingsteknologi med allt vad snygga ljuseffekter och skuggor heter. Det levereras komplett med de klassiska extrauppdragen Scourge of Armagon och Dissolution of Eternity plus att man här får med helsvenska Machine Games (Wolfenstein: New Order) nyutvecklade retro-expansioner Dimension of the Past samt Dimension of the Machine (varav sistnämnda är helt nygjord enbart för denna release).
Quake (2021) är klart snyggare än originalet även om grundmaterialet är detsamma. Texturerna ser renare ut, det flimrar ingenstans, ljuset från vapnen man avfyrar kastas upp mot väggar och omgivning och skuggorna som skapas av patrullerande fiendemonster passar spelet ohyggligt väl. Trots att jag (som sagt) tillbringade över 1000 timmar med Quake i mitten av 90-talet är det nog först de senaste veckorna som jag verkligen, på riktigt, funderat över hur fantastiskt originellt och atmosfäriskt perfekt det är rent estetiskt, men den där märkliga mixen mellan gotisk H.P. Lovecraft-design och medeltida riddar-jox. Quake blev ju ursprungligen till under kaosartade förhållanden hemma hos ett splittrat Id Software där producenten John Romero slogs för att det skulle bli ett medeltidsspel med svärd och yxor medan framförallt John och Adrian Carmack hela tiden plockade bort de bitarna ur den version de skrev programkod, för. Detta resulterade i att Romero slutade i protest och lämnade studion han var med och grundade. Det resulterade också i ett spel som känns så tight och så skräddarsytt för vad det är, trimmat från allt typ av fläsk, fett och överflöd. En ren, rå, naken, komprimerad och framförallt kompromisslös actionupplevelse där fokus hela tiden ligger på fart, kontroll och precision. Om du stannar under en eldstrid - dör du. Rörelse. rörelse, rörelse...
Detta tillsammans med bandesignen signerad primärt Romero, går såhär 25 år senare inte att minimera. För den är genomgående briljant. Medan dagens actionspel lotsar spelaren antingen genom trånga passager via någon slags osynlig hand som hela tiden pekar spelaren åt rätt håll (Callk of Duty) eller erbjuder multiplayer-kartor där fokus snarare ligger på ekande tom spännvidd än komplex arkitektur (Overwatch och Apex Legends) är Quake så mycket mer givande, och utmanande. Banornas labyrint-struktur passar tempot och den där gotiskt bruna, tunga, mörka estetiken så oförskämt väl att det är svårt att inte se på dagens actiongenre som ett rätt rejält steg i fel riktning.
Tillsammans med Nine Inch Nails-snillet Trent Reznors legendariska soundtrack är det enkelt att hylla Quake för vad det är - ett av de absolut bästa actionspelen som någonsin skapats och i den här versionen kan man för en ynka hundring köpa den enski9lt bästa och mest kompletta versionen genom alla tider. Det blir helt enkelt inte särskilt mycket bättre.