The Great Ace Attorney Chronicles

Det släpptes ju mitt i högsommaren utan något större väsen. Visst, The Great Ace Attorney Chronicles visades upp på årets E3 med både trailer och gameplay men i övrigt verkar inte marknadsavdelningen hos Capcom ha jobbat arslet av sig direkt. Vilket väl i ärlighetens namn egentligen inte är någon överraskning då spelserien trots allt inte är för alla. Det är ingen given kassako. Men så kan man väl förvisso säga om alla spel? Att de inte är för alla och det kan man förstås i viss utsträckning.

Ace Attorney är dock en väldigt speciell typ av genre som kräver en speciell typ av spelare. Någon som har tålamodet att gå igenom samma scener, lyssna på samma vittnesmål och gräva runt i samma bevisning gång på gång i jakten på en liten avgörande detalj som kan vända utgången av en hel rättegång. Någon som inte tycker att det är frustrerande att läsa väggar av textmassa, nästan helt utan röster men med desto fler ljudeffekter. Någon som är villig att ta steget fullt ut att inte bara spela Ace Attorney utan att faktiskt leva Ace Attorney dag och natt, att tillåta sig själv att gå omkring och grubbla en hel helg på vad det är som inte stämmer med den där brottsplatsen eller varför inte just det där vittnesmålet låter trovärdigt men utan att kunna sätta fingret på vad det är som genererar just en sådan känsla. Ibland är det som amerikanska poliser brukar säga "just a hunch", något som känns i magen. Ibland är det fragment av en minnesbild som ligger där längst bak i hippocampus och skaver men envist vägrar att ge mig åtkomst.

Känslan när jag väl kommer på det dock. Det ögonblicket går egentligen inte att beskriva i ord men triumf och eufori ligger åtminstone nära till hands. Tiden stannar och hjärtat hoppar över ett slag och i spelsammanhang kan det väl närmast jämföras med att äntligen lyckas dräpa den där bedrägliga bossen i valfritt Soulsbourne som har stått emot varenda hel och halvhjärtat försök i en veckas tid. Nej, det japanska rättegångsdramat är faktiskt inte är en franchise som välkomnas lika varmt av den breda massan som av de hängivna, de som skulle bygga ett tempel till försvarsadvokatens ära men det är ju bara det att jag som inbiten fanboy sedan Nintendo DS-eran så gärna vill att alla andra skall älska den här spelserien lika mycket som jag själv men det är väl som en kritiker en gång uttryckte sig om hur svårt det är att få folk i allmänhet att se The Wire, tidernas bästa TV-serie. "I fucking love this show but apparently getting people to watch it is like pulling teeth."

Något som är gemensamt med alla Ace Attorney-titlar är att en ledtråd i början mycket väl kan vara lösningen på ett fall flera timmar senare och på samma sätt kommer karaktärer ständigt tillbaka i berättelsen, ibland i samma roll, ibland som någon annan och med en helt ny agenda. Det gör att man hela tiden måste koncentrera sig och successivt försöka lägga pusslet i huvudet, redan innan man har har sett den färdiga bilden. Varenda liten detalj kan vara avgörande, hur liten och betydelselös den än må verka och ibland får du en enda chans. Missar du den blir du i bästa fall bötfälld och förlorar lite energi, i värsta är det finito för den här gången och en omstart är enda sättet att fortsätta äventyret. Det kan tyckas hårt men risktagandet är halva grejen för mig, att med damoklessvärdet hängande över mitt huvud ändå fatta ett beslut. Det är här adrenalinet pumpar, blodet kokar och hjärnan jobbar på högvarv. Att satsa allt på ett enda kort. Triumf eller nederlag. Det får bära eller brista.

The Great Ace Attorney Chronicles utspelar sig cirka hundra år innan Phoenix Wright och Miles Edgeworth beträdde en rättssal och det innebär förstås att välkända och lika delar älskade som hatade återkommande karaktärer som Larry Butz, Dick Gumshoe, Lotta Hart och Wendy Oldbag inte heller finns med. I stället får vi lära känna Ryunosuke Naruhodo, en japansk juridikstuderande som plötsligt och under märkliga omständigheter tvingas resa till ett viktorianskt England för att bli en fullfjädrad försvarsadvokat. Precis som i tidigare spel så handlar det om att leta bevis på brottsplatser som sedan kan användas i rättegångar där det gäller att presentera rätt bevis i rätt ögonblick samt korsförhöra vittnen för att kunna slå hål på deras vittnesmål.

För någon som aldrig har spelat ett Ace Attorney så låter det där förmodligen lagom upphetsande, som ett inslag i veckans brott där Leif GW Persson står framför ett diorama och målar upp ett brottsförlopp, lugnt och metodiskt men ingenting kunde ligga längre ifrån sanningen. Räkna i stället med tvära kast, irrationella vittnen, benhårda åklagare som kommer att göra allt för att sänka din moral och förringa din bevisning samt en kacklande jury som går mer på känslor än logik. Som nykomling blir man också vägledd genom en första rättegång, som definitivt är en rejäl prövning men ändå håller spelaren i handen genom de olika delarna och spelmekaniken. Man lär sig helt enkelt grunderna i en försvarsadvokats yrke. När skall man presentera? Vad skall man presentera? Hur undersöker man bevismaterial? Hur pressar man vittnen att tala sanning?

The Great Ace Attorney Chronicles utspelar sig både i Japan och England, vilket innebär två olika länder och två olika rättssystem, där den största skillnaden är att engelsmännen också har en jury som måste tas med i beräkningarna. Det räcker alltså inte att övertyga domaren med stark bevisning utan sex individuella jurymedlemmar skall också rösta för en friande dom. Något som är lättare sagt än gjort då denna brokiga skara människor har en tendens att inte bara lyssna på fakta utan även bär känslorna utanpå kroppen och inte heller alltid är de såtaste av vänner. Det här är i mitt tycke ett utmärkt tillägg som både tillför djup, spänning och drama. Inte för att serien hade några problem med det innan men djup, spänning och drama kan man såklart aldrig få för mycket av. Särskilt inte i en fiktiv rättssal där någons liv alltid står på spel, under den här tidsåldern var det förstås galjen som gällde vid fällande dom.

Fler spelmoment innebär dock längre speltid så var beredd på att vissa fall kan kräva upp emot tio timmar innan det når sin upplösning. För någon som är van är det förmodligen ingen större överraskning då många tidigare berättelser också har tagit sin tid, även om inget slår The Great Ace Attorney Chronicles i speltid såvitt jag minns. Det skall dock sägas att spelet innehåller pauser där man ges möjlighet att spara, man behöver alltså inte sitta igenom en tio timmar lång rättsprocess men var beredd på att det är långa stycken. Ibland kände jag mig nästan utmattad av den strida strömmen av konstanta twister, intrikata problemlösningar och oklara vittnesmål som oförtrutet kastades i ansiktet på mig. Då hade jag väl å andra sidan klockat in femton timmar på raken eller något sådant. Det är nämligen fullständigt omöjligt att lägga ifrån sig när man väl börjat.

Ibland lider spelet dock av vissa temporelaterade problem, som uteslutande kan härröras till arbetet utanför rättssalen. Det är inte heller något förvånande eller nytt för inbitna men skillnaden är markant. Från en orkan till ett stilla hav. Från hjärtinfarkt till koma. Ungefär så känns det så fort jag lämnar rättssalen, urlakad och med hjärtat fortfarande i halsgropen. En nödvändig paus och en chans att hämta andan, absolut men även för att vara ett Ace Attorney så är det stundtals riktigt långsamt. Tack och lov öppnar det för nya bekantskaper utanför domstolen. Det är som sagt var alldeles för tidigt för Dick Gumshoe som side-kick men i stället gör en annan utredare entré. Herlock Sholmes är en briljant men samtidigt fruktansvärt enerverande karaktär. Oblygt inspirerad av mästerdetektiven dyker han ständigt upp på brottsplatser för att dra en felaktig slutledning som jag och hans bedårande och briljanta assistent Wilson sedan får rätta till. Inte sällan skrattar han mig rakt i ansiktet och han har förstås aldrig fel, inte ens när han har det. Det är hur som helst ett superenkelt spelmoment men Sholmes skeva slutledningsförmåga är tillräckligt underhållande för att jag skall känna att det är ett välkommet tillskott.

Visuellt är det både vin och vatten. Vissa scener är fängslande, färgglada och detaljerade medan andra känns betydligt mer avskalade och matta. Det skall dock att sägas att det aldrig är dåligt och det är också en blandning av 3D och 2D och även om jag själv kan tycka att en viss nostalgisk känsla ibland blir lidande så kan jag inte heller säga annat än att det är ett lyft rent produktionstekniskt. Designen och animationerna är frapperande lika karaktärer från de tidigare titlarna men ändå med så pass många olika olikheter att de känns som andra personer. Det är ju en helt annan miljö trots allt och det återspeglas i grafiken men också i musiken som är mer pampig och klassisk än i föregångarna.

The Great Ace Attorney Chronicles är ännu ett mästerligt kapitel i spelserien där ingenting är som man först tror. De invecklade mordgåtorna med rättegångar fulla av tvära kast och en upplösning ingen kunde se komma. De välskrivna karaktärerna som alltid är så där härligt dubiösa, helt omöjliga att läsa av. Är de verkligen oskyldiga? Vem kan man egentligen lita på? Går det ens att vara säker på bevisen? Det nya jurysystemet som verkligen ger extra valuta för pengarna. Visst är det lite segt i vissa sekvenser utanför rättssalen men det kan jag leva med så länge jag får stå där i domstolen med uppspärrade ögon, peka finger och skrika "Objection!" till åklagaren som kokar av ilska när jag slänger fram mitt äss ur rockärmen i absolut sista sekunden och lyckas rädda ännu en person från galjen. Då finns det ingenstans där jag hellre vill vara.