Svenska
Gamereactor
recensioner
Life is Strange: True Colors

Life is Strange: True Colors

I rollen som Alex Chen har Olof påbörjat ett nytt liv i en ny stad, och han vill inte tillbaka till verkligheten...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

The Walking Dead var en världshändelse av sällan skådad magnitud när det slog ner i spelvärlden 2012. Årsbästa-listorna från det året var eniga: Om man inte kunde gå så långt att säga att en helt ny genre var född, så åtminstone ett genialt ramverk där blandningen mellan äventyr, rollspel, peka-klicka och vandringssimulator skapade fantastiska förutsättningar för hjärtskärande berättelser. Den fria adaptionen av Robert Kirkmans tecknade serie lämnade ett djupt avtryck på spelindustrin, och inte minst på utvecklaren Telltale Games själv. När formulan väl satt på plats pumpades det snart ut uppföljare på löpande band. Det tycktes bara vara att ta nämnda mekanik och applicera den på nya karaktärer och berättelser.

Trots tillfälliga undantag som Tales From the Borderlands dalade kvaliteten hastigt från de första Walking Dead-spelen och Wolf Among Us. Den initialt kittlande känslan av moraliska val, Quick Time Events, upptäckande och relationsskapande började kollektivt synas i sömmarna tills spelen inte kändes mer än halvtrasiga filmer. Mediet tillförde och fördjupade ingenting längre; mallen för spelbarheten blev närmast genomskinlig och illusionen om ens eget deltagande brast. För runt tre år sen gick Telltale Games också i konkurs. Företaget överlevde, visserligen, men är idag ingenting av 2012 års kreativa drömfabrik.

Life is Strange: True Colors
Ryan, klassiskt snygg skogvaktare

Är denna "nya vågens äventyrsspel" ett avslutat kapitel då, som dog med Telltale? Såklart inte. Avtrycket lämnade spår i en mängd spel som mer eller mindre ohämmat hämtat inspiration från Telltales arv. Firewatch, Until Dawn, Dark Pictures-sviten, David Cages senare spel och Life is Strange-serien, för att nämnda de tydligaste och starkast lysande stjärnorna. Sistnämnda började sin bana 2015, och likt the Walking Dead fick det mängder med utmärkelser. Men det hade sina brister och det är först nu med True Colors - seriens femte installation - som jag anser att (nästan) allt faller på plats.

Detta är en annons:

En eftermiddag anländer Alex Chen till utkanten av den fiktiva byn Haven i Colorado. Hon promenerar vinkelrätt in från busstationen och landsvägen, ser sig om mot de höga bergen som omger henne. Hennes bror, Gabe, möter henne på bron över floden som forsar tvärs igenom samhället. De har inte träffats på åtta år, han är 26 år och hon är 23. Som små bodde de tillsammans på fosterhem innan de skildes åt på grund av tillfälliga värdfamiljer och gruppboenden. Nu har Gabe skapat sig ett nytt liv och ordnat för Alex att äntligen få göra detsamma.

Life is Strange: True Colors
Vyn från bron

Vi hälsar på varandra och rör oss mot stadskärnan, rundar blomsterbutiken där vi snart träffar Gabes fru Charlotte och hennes barn Ethan sen ett tidigare äktenskap. Vi fortsätter huvudgatan fram, förbi skivbutiken på andra sidan gatan och bort till parken på vars hörna puben ligger. Ovanpå den bor Gabe, och dit ska Alex flytta nu när Gabe bor hos Charlotte.

Hela tiden är stämningen så tät att jag blir alldeles varm om kinderna, inte bara av den atmosfäriska eftermiddagssolen över bergen, utan också av känslorna för Alex. Med oerhört små medel förmedlas hennes lycka över att få börja om, att nu ska äntligen allt bli bra och hon ska få den trygghet hon alltid saknat.

Detta är en annons:
Life is Strange: True Colors
Känslor utanpå kroppen

Men Alex har problem ("issues"), som hon säger. Redan i konversationen med brodern läser hon hans tankar och känner av hans känslor. Med en konturerat blå, lila, röd eller gul färg ser Alex om personen ifråga är ledsen, rädd, arg eller lycklig, och kan därefter känna vad personen tänker. Bortsett från denna "kraft" är det en realistisk berättelse som utspelas i och runtom Haven, men till skillnad från i det första Life is Strange - där huvudpersonen Max Caulfield kunde spola fram och tillbaka tiden - utgår Alex kraft tydligt från hennes historia. Trots dess fantastiska element är det inte mer än en tillskruvad och överdriven förlängning av hennes strategi att hantera omvärlden.

Jag tolkar den som en slags empatistörning: På grund av den utsatthet hon upplevt under uppväxten har Alex tvingats lära sig att läsa av människor utifrån kategorier. Utgör de hot? Kan de hjälpa henne? Är det rentav någon som Alex kan hjälpa? Denna "överempatiska förmåga" framstår utifrån fiktionens förutsättningar som helt trovärdig, faktiskt, och bidrar verkligen till den överhängande tematiken om att lämna saker bakom sig, men att vissa saker aldrig förändras och förmågan att lära sig använda detta konstruktivt. Dess mekanik involverar mig också, och eliminerar risken att jag som spelare blir en passiv betraktare som av en film. Jag passerar ett bråkande par på hörnet av huvudgatan, mannen är konturerat lila, rädd. Kvinnan rödfärgad och arg. "Jag orkar inte med mer känslor nu. De får sköta det där själva", tänker jag och skyndar förbi.

Life is Strange: True Colors
Alex och brodern Gabe Chen

Tillsammans med denna unika kraft börjar det givetvis snart gå snett. En olycka inträffar som förändrar staden i grunden. Hur detta går till och vad som händer vill jag dock inte avslöja här. I det stora hela utspelar sig en småskalig berättelse (med stora konsekvenser) om kärlek, sorg, tveksamma storföretag och hemligheter som kommer upp till ytan med Alex inträde i Haven. Tempot och variationen är genomgående oslagbar, med lugna partier, action, genrebyten och överraskningsmoment. Balansen mellan det stora mysteriet, världsbygget och mer vardagsnära karaktärsrelationer tippar aldrig över åt endera hållet och drivs alltid framåt.

Just världsbygget är otroligt imponerande. Istället för att ta i från tårna med mäktiga resor och storslagna platser rör sig Alex - med enstaka avvikelser - mest längs tidigare nämnda huvudgata. Förutom parken är de enda byggnaderna jag kan gå in i min egen lägenhet, blomsterbutiken, skivbutiken, apoteket och puben. Jag dammsuger dessa platser efter detaljer: klappar Stephs katt, spelar arkadspel, sätter på en låt på pubens jukebox, tvättar mina kläder, läser på skyltar och studerar gamla foton. Det betyder ingenting för historien i stort men för mig gör det det. Precis som med karaktärerna skapar jag relationer till samtliga platser, slår ut mina rötter, och noterar små förändringar i dem. En ny kund har kommit in i affären, han har varit med om ett känslomässigt uppbrott. Idag står dottern istället för modern i kassan - varför det, undrar jag, och undersöker saken.

Life is Strange: True Colors
Skivbutiksägaren Steph

I en episod har staden temadag och jag kommer på mig själv med att tänka: "Oj vilken tid det har tagit för dem att ordna detta". När jag promenerar i parken och går in i butiker tänker jag inte att det designats fint av utvecklarna. Istället tänker jag oavsiktligt: "Vad fint Steph (skivbutiksägaren) har gjort. Typiskt Steph att gå in så mycket för en temadag!" Detta hinns alltså med på mindre än de 10 timmar som det tar att spela igenom äventyret.

Egentligen bygger Life is Strange: True Colors på en variant av precis den spelmekanik Telltale presenterade och lade grunden för redan 2012, men utvecklarna Deck Nine har skalat bort, skalat ner och förfinat precis allting. Grafiken är designmässigt underbar (om än något tekniskt enkel ibland), röstskådespeleriet i toppklass, valen lagom konsekvensrika, buggarna fåtaliga och berättelsen mogen utan att göra politiska poänger av det.

Life is Strange: True Colors
Eftermiddagspromenad på huvudgatan

Ingenting är nydanande på riktigt. Jag har sett Twin Peaks och Judd Apatows filmer, spelat Telltales spel, själv varit 24 år gammal i Colorado och delvis känt vad Alex känner. Man vill börja om, man vill hjälpa till, man gör fel, man skapar livslånga relationer som ändå tar slut i förtid. Det är helhetsmässigt genom den säregna nivån av medmänsklighet, trovärdighet, inlevelse genom spelmediets unika aspekter och formfulländning som Deck Nine briljerar.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Röstskådespel, berättelse, design, inlevelse, miljö, tempo, variation, mogenhet, längd och omfattning
-
Fåtal grafiska- och ljudmässiga buggar, maskerad äldre spelmekanik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Life is Strange: True ColorsScore

Life is Strange: True Colors

RECENSION. Skrivet av Olof Westerberg

The Walking Dead var en världshändelse av sällan skådad magnitud när det slog ner i spelvärlden 2012. Årsbästa-listorna från det året var eniga: Om man inte kunde gå så...



Loading next content