Svenska
Gamereactor
recensioner
Tales of Arise

Tales of Arise

Joakim har försökt rädda världen från fantasy-rasism, dödat mängder med scifi-vargar samt utsatt sig för världshistoriens mest uppskruvade stridssystem. Tales of Arise är betygssatt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Med över 25 år på nacken och med 16 titlar under bältet står sig Tales-serien som en av giganterna när det kommer till japanska rollspel. Jag personligen har visserligen alltid dragit mig mer mot Final Fantasy- och Dragon Quest-hållet när det har vankats JRPG-sug, men med nya äventyret Tales of Arise i närminnet kan jag inget annat än fascineras över det Bandai Namco har skapat, och spelet har dessutom gett mig nyfunnen respekt och nyfikenhet för serien överlag.

Tales of Arise
Vi har inte kunnat ladda upp några egna screenshots till denna recension, men vi uppdaterar så fort vi kan få ner våra egna plåtar.

En av de viktigaste aspekterna i denna genre är såklart storyn, och Tales of Arise levererar en förvånansvärt intressant historia som dessutom lyckas blir bättre för varje investerad timme. Världen är uppdelad i två olika raser; Rana och Dahna och det teknologiska övertaget från den förstnämnda fraktionen har lett till ett mångårigt förtryck där alla med Dahna-ursprung har utnyttjats som slavar och behandlats som avskum utan rättigheter eller respekt. Du axlar rollen som Iron Mask, en ung Dahna-slav som har en järnmask (duh!) över ansiktet, en oförmåga att känna smärta och ett tappat minne som ställer till problem. Du träffas snabbt en ung och mystisk Rena-kvinna som jagas av sina egna, och innan du hunnit blinka är du hastigt och mindre lustigt med i en motståndskamp med målet att besegra de fem Rena-härskarna och befria folket från fångenskap. Premissen må låta tämligen standardmässig och klichéartad för genren överlag, men den utvecklas snabbt, genom smart världsbyggande och ett tämligen högt tempo, till en berättelse som erbjuder mer än vad ögat först kan se.

Detta är en annons:
Tales of Arise
Karaktärerna är lätta att tycka om, och de erbjuder dessutom förvånansvärt mycket djup.

Mycket av storyns styrka tillkommer tack vare den underbara ensemblen du möter längsmed vägen. Iron Mask (eller Alphen som han egentligen heter) och Rena-kvinnan Shionne ackompanjeras inom kort av den unga magikern Rinwell, stridskämpen Law, generalen Kisara och den forna Rena-härskaren Dohalim, och alla tillsammans skapar en spännande kontrast med personliga mål och åsikter som emellanåt ställer sig i stäv med de andra i gruppen. Det är givetvis fortfarande en rätt tam människoskildring om man jämför med spel som The Last of Us eller Hellblade: Senua's Sacrifice, men det är samtidigt tillräckligt mycket konflikt, gråskalor och spretande motivation för att hålla intresset uppe genom de 45-60 timmar långa äventyret.

Tales of Arise
Miljöerna är inte de största, långt ifrån, men de är väldigt tjusiga att betrakta.

Ämnena som behandlas är även de rätt vuxna med sitt fokus på rasism, förtryck och nedärvt hat, och det är lätt att dra kopplingar till vår samtid utan att det för den sakens skull känns som en tunn och påklistrad moralläxa som bara försöker samla ihop billiga statuspoäng. Det största problemet med berättelsen är däremot att det kan kan kännas lite klent regisserat i vissa lägen, och moment som kunde blivit extremt effektfulla kan istället kännas lite platta. Det här kan absolut vara en väldigt subjektiv känsla och önskan, men jag hade gärna sett att man vågade gå lite längre i vissa avseenden och haft ett annat emotionellt fokus i ett par scener. För som det är just nu lutar man lite för tungt på den där barnvänliga Disney-framtoningen, och det skär sig något med temat man försöker belysa.

Detta är en annons:
Tales of Arise
Att se vad som händer under striderna är snudd på omöjligt.

Story i all ära dock, men om spelet inte är roligt att lira så är det inte mycket att skriva hem om i vilket fall. Lyckligtvis så levererar Tales of Arise även i detta avseendet, och då pratar vi framför allt om titelns stridssystem. Bataljerna utspelar sig nämligen inom en begränsad spelplan där du är fri att röra dig hur du vill, och du kan totalt ha med dig fyra kämpar i varje slag plus att du därtill kan använda de övriga två och deras respektive specialattacker för att binda samman unika kombinationer. Sett från sidlinjen kan sedan dessa strider se otroligt röriga, hektiska och extravaganta ut, och emellanåt är det verkligen bara ett virrvarr av färger, explosioner och upprepade stridsfraser från dina kompanjoner som bombarderar dina sinnen. Börjar du dock gräva lite under den epilepsiframkallande fasaden så finns det faktiskt ett system som erbjuder stora mängder variation och speldjup, och det kändes nästan rentutav som man lirar ett påkostad actionspel från Platinum Games emellanåt - något som absolut är ett bra betyg i min bok.

Tales of Arise
Varje karaktär har en unik förmåga som kan vända en batalj till din fördel.

Nyckeln till framgången ligger i variationen bland karaktärerna och sättet man introducerar nya förmågor. Oavsett om du gillar framfusiga kampsportare, helande prickskyttar eller invecklade magianvändare så kommer du hitta något som passar dig, och även om jag personligen oftast föredrar simpla svärdsvingare (tycker om att banka skiten ur mina motståndare) så var det intressant att kunna växla mellan samtliga inom ens stridsgrupp. Majoriteten av bataljerna går sedan tämligen fort att klara av - vi snackar 15-30 sekunder - men det är i spelets senare delar och bland bosstriderna du verkligen kommer få bekänna färg. Alla dina kämpar besitter nämligen unika förmågor (Shionne kan få ner flygande fiender till marken, Law kan krossa sköldar och Rinwell kan hindra motståndare att utnyttja magi), och när du tvingas använda dessa till din fördel samtidigt som du nyttjar dem till att knyta samman kombinationer och låsa upp ännu starkare attacker så är spelet löjligt underhållande. Utmaningsribban sitter dessutom helt rätt i dessa lägen då du har ett begränsat förråd av helande föremål, och du kan således inte enbart förlita dig på att segra via ett ekonomiskt övertag och oändliga resurser.

Tales of Arise
Även om storyn försöker tackla en del tunga ämnen så finns här gott om humor och personliga draman också.

Om detta låter invecklat och obegripligt så är det för att det är det också. Grejen med Tales of Arise är att man är otroligt skickliga på att introducera nya moment längsmed resans gång och du kastad således inte ner i bassängens djupa delar utan vare sig vägledning eller uppblåsta armpuffar. För 20 timmar in i äventyret tillkom fortfarande nya möjligheter som låste upp spelbarheten ytterligare, och även om det ibland absolut bara räcker med att trycka på diverse attack-knappar för att komma ut som segrare så lär spelet dig konstant hur du kan bli bättre och bättre.

Ska vi sedan snacka presentation så bjuder Bandai Namco på ett sprudlande och färggrann spelvärld med en grafikstil som drar tankarna till tjusiga vattenfärgsmålningar. Områdena du får besöka skiljer sig därtill markant från varandra och precis som i fallet story och spelbarhet så finns det en variation och ett högt tempo i det som målas upp på skärmen, och du känner dig på så sätt aldrig uttråkad eller överexponerad av en viss stil eller ett speciellt tema. Miljöerna i sig är visserligen tämligen små och kompakta, och du har ingen enorm öppen spelvärld att utforska då allt är uppdelat i mindre ytor och korridorer. Många kan sedan säkert tycka att detta är förlegad och oattraktiv speldesign, men jag tyckte det återigen bidrog till att bibehålla det där höga tempot då det aldrig stals fokus från berättelsen genom enorma regioner som skulle utforskas eller med döda områden utan mening och mål.

Tales of Arise
Stämningen är allt som oftast underbar.

Musiken förtjänar sedan ett extra omnämnande då kompositören Motoi Sakuraba (Golden Sun, Dark Souls) har gjort ett enastående jobb med att tonsätta detta äventyr. Striderna dirigeras i ett högt tempo med intensiva stråkpartier blandat med akustiska gitarrer och det finns därtill sektioner som styrs helt av gregorianska körer och domedagslåtande bleckblåsinstrument. Det är kort och gott stämningsfullt och medryckande så det förslår, och jag jag kan inte anmärka på något negativt när det kommer till låtskatten vi bjuds på eller sättet den framförs. Även röstskådespelarna gör dessutom ett gott jobb inom det audiovisuella, och även om det inte rör sig om några Oscarsvärdiga insatser så gör samtliga inblandade ett gott jobb med att få karaktärerna att komma till liv.

Jag har förövrigt spelat Tales of Arise på min Xbox Series X, och överlag har det varit en tämligen problemfri historia. Det förekommer dock en hel del "pop-ins" i allt vad gäller skuggor och modeller, och ibland har det varit väldigt komiskt att se hur karaktärer materialiseras fem meter framför en när man vänder sig om i ett rum. Det var givetvis inget som förstörde spelbarheten i sig, men det förtog såklart av inlevelsen och är således en notis värd att nämna. Spelet har dessutom kraschat tre gånger under mina 40+ timmar, men det har endast skett efter att jag spelat under ett par timmar och sedan försökte ta mig mellan olika områden i ett snabbt tempo. Koden slutade då att svara och det var bara att stänga ner programmet och starta om från början. Då spelat dock är frekvent med att spara ens framsteg automatiskt så blev jag som tur var inte av med någon speltid, och jag tippar att en framtida patch förmodligen tar bort detta lilla irritationsmomentet helt och hållet.

Tales of Arise
Som om det inte var nog med att varje karaktär har unika specialattacker, du kan även kombinera dina kämpar för att låsa upp ännu starkare varianter.

Om man slutligen bortser från en del tekniska missar och en del subjektiva önskemål så är det svårt att hitta något direkt dåligt att säga om den 17:e delen i denna anrik följetong. Som en oinvigd gröngöling i sammanhanget är det dock givetvis svårt att urskilja några exakta skillnader från tidigare givar, men med obesudlade ögon kan jag ändå ärligt säga att Alphen och Shionnes resa mot eftertexterna är en färd värd att vandra för alla med kärlek till genren. För Tales of Arise är i mångt och mycket precis det jag söker efter i ett japanskt rollspel. Den mysiga stämningen är på topp från början till slut och det finns här en story som både lyckas vara personlig och allvarlig i sitt sätt att kommentera lite tyngre ämnen. Karaktärerna är därtill extremt lätta att tycka om och stridssystem erbjuder ett djup där du själv kan bestämma hur invecklat du vill ha det. Visst, man prickar kanske helt rätt i alla lägen (bättre polering och mer vågade scen-direktiv hade exempelvis varit önskvärt), men om du tycker om japanska rollspel i allmänhet och actionorienterade sådana i synnerhet så är Tales of Arise ett av de mest lättmotiverade inköpen du kan göra i år.

Tales of Arise
8/10 - Tales of Arise är ett väldigt bra spel.
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Mysiga karaktärer, intressant story, djupt stridssystem, underbar musik, bra tempo
-
Buggar, klen regi, lätt opolerat
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

5
Tales of AriseScore

Tales of Arise

RECENSION. Skrivet av Joakim Sjögren

Joakim har försökt rädda världen från fantasy-rasism, dödat mängder med scifi-vargar samt utsatt sig för världshistoriens mest uppskruvade stridssystem. Tales of Arise är betygssatt...



Loading next content