The Artful Escape

I den fiktiva småstaden Calypso i Colorado, USA sitter en ung kille med glasögon och lite rufsigt hår och spelar på sin gitarr. Hans namn är Francis Vendretti och hans morbror är ingen mindre än den berömda men numera bortgångna folksångaren Johnson Vendretti. Johnson är för övrigt otroligt lik en viss Bob Dylan så det kommer kanske inte som någon överraskning att han är baserad på just Bob Dylan.

Francis spelar några lättsamma ackord på sin slitna gamla gitarr men börjar ganska snart i stället att riva av några riktigt feta solon som självaste Yngwie Malmsteen eventuellt skulle imponerats av. Francis är nervös, han ska spela sin allra första konsert, en hyllning till sin betydligt mer berömda farbror och det är slutsålt. Francis känns som en vilsen själ som förväntas bli nästa version av sin odödlige farbror och pressen på honom är stor, det går att riktigt känna den tyngd som vilar på hans axlar och innerst inne så är ju det inte alls vad han vill med livet och med sin musik. Han bidar mest sin tid och strosar runt och laddar för den stora spelningen som ska bli av under nästföljande dag. Men redan den natten dyker en mystisk utomjording och en lika mystisk rocklegend upp och Francis dras ut på en synnerligen psykedelisk men ljuvlig resa genom tid, rum och rymd som kommer att förändra honom för alltid.

Det är en färgstark och helt ofattbart vacker värld som vi ger oss ut i och själva staden Calypso utstrålar precis den charm som jag inbillar mig att amerikanska småstäder har, det känns mysigt och jordnära, aningen sömnigt med små kaféer och bokhandlare. Därför är det synd att det inte finns några möjligheter att utforska allt detta, jag hade mer än gärna kunnat interagera med fler objekt och kika in i betydligt fler byggnader och få veta lite mer om Francis rötter och hans legend till farbror. Det är verkligen fullproppat med vackra och varierande omgivningar som knappt går att utforska och det känns i ärlighetens namn lite tråkigt när resten av spelet är så pass bra.

The Artful Escape har av skaparen Johnny Galvatron beskrivits som en psykedelisk rockopera med mycket plattformande och dialog, starkt influerat av giganter som Stanley Kubrick och Stephen Spielberg. Det märks onekligen på sina håll och det dyker upp referenser här och där om man är uppmärksam. Musiken är även den klockren och det är av uppenbara skäl i stort sett enbart elgitarr och fläskiga solon som påminner mig oerhört mycket om Brian May's stil från Queen. Där det visuellt och musikaliskt influerats av ovan nämnda legender så råder det ingen tvekan om att Galvatron låtit sig inspireras av Douglas Adams berättarmässigt. Har man någon gång i sitt liv läst Liftarens guide till galaxen så kommer man att känna igen stilen och den subtila men underfundiga och briljanta humorn direkt. Det finns ett flertal referenser även här, men allra mest märks det i spelets dialog som inte sällan svävar i väg och kan ta vägen lite vart som helst på det sätt det ofta gör i Douglas Adams kultförklarade klassiker.

Röstskådespeleriet är helt superbt från början till slut och med en så pass stark ensemble bestående av bland annat Lena Headey, Carl Weathers och Jason Schwartzmann kan det ju inte bli annat än bra. Det innehåller en hel del dialog, mycket välskriven sådan och det bjuds även på lite rollspelande emellanåt där man ofta får flera svarsalternativ att välja mellan, det är dock ingenting som påverkar slutet på något vis, de man interagerar med reagerar olika beroende på vad man väljer att ge för svar och ibland blir de rentav kränkta, men det påverkar inte just mer än så. Det finns inga egentliga fiender man behöver slåss mot så inga vapen behövs. Däremot är man utrustad men en elgitarr för man vet ju aldrig när man kan behöva dra av ett par rejäla solon. Gitarren fyller ett flertal funktioner, dels då för att jamma med bossarna, dels för att låsa upp portaler och passager. Man kan också bara springa fram genom världen och samtidigt hålla ner kryssknappen så spelar Francis gitarrsolon så det ryker om fingerspetsarna. Genom att göra det så vaknar allting runt om en till liv, lampor tänds, blommor slår ut och är det dessutom någon bakgrundsmusik med i bakgrunden så jammar Francis med i denna.

Längs vägen kommer man att råka på en och annan boss, dessa slåss man dock inte emot överhuvudtaget och man löper ingen som helst risk att dö eller få game over. Så vad gör man då? Man jammar med dem såklart! Bossen spelar först ett par toner som man får repetera och kombinationerna blir sen successivt svårare men det handlar egentligen bara om att spela rätt och på så vis imponera så pass mycket på dem att man släpps vidare. Det värsta som kan hända är att man spelar fel ton och då får man bara börja om från det stycket. Det är lite knepigt inledningsvis men det sätter sig snabbt och svårt är det egentligen aldrig, men det gör faktiskt inte så mycket. Det är upplevelsen som är det viktiga och det är där The Artful Escape verkligen skiner, det liknar inget annat och har verkligen en helt egen identitet.

Ska jag kritisera något så är det att det är ganska kort, det tog inte ens sju timmar att spela igenom äventyret och jag hade utan tvekan kunnat spela minst lika mycket till. Det är också ett väldigt linjärt upplägg med få möjligheter att utforska sin omgivning och inga som helst samlarobjekt man kan plocka upp längs vägen. Det kan jag känna är lite tråkigt och nog hade det varit lite mer lockande att spela om det hela om det funnits några grejer att hitta som man tidigare missat. Kanske lite gamla handskrivna låttexter från Francis berömda bortgångna farbror? I slutändan är det petitesser förstås och inget som på något vis förstör upplevelsen, men samtidigt också något att ha i åtanke inför en eventuell uppföljare.

Så, folkmusik, utomjordingar, gitarrsolon, och en rejäl portion humor, kan man begära mycket mer av ett spel? Det kan man såklart göra men faktum är att det går att komma väldigt långt på dessa ingredienser och i The Artful Escape blandas dem på ett närmast mästerligt sätt. Det är en helt otrolig resa vi bjuds på som jag kommer bära med mig en lång tid framöver, ett episkt äventyr man helt enkelt inte bör missa.