Far Cry 6

En tyrannisk diktator måste störtas och det förtryckta landet Yara är i akut behov av nytt ledarskap. Sedelpressen borta på Ubisoft har vevats igång igen och innan den första bildrutan ens har hunnit introducera mig för den stora världen och uppgiften jag nu står inför så kan jag utan större svårigheter gissa mig till hur min upplevelse som inslängd gerillakrigare kommer att te sig.

Med Far Cry-serien har Ubisoft hittat en tydlig modell som utgör själva grunden för hur deras äventyr ska byggas upp. En redig ruskprick till skurk ska på ett eller annat sätt ha tagit ett järngrepp om ett territorium och för att min huvudkaraktär helskinnad ska kunna ta sig därifrån så måste jag ta upp kampen mot elakingen genom att ta över fiendeläger, klättra i torn eller på andra sätt utföra liknande uppdrag som för berättandet framåt. Även fast utvecklarna i omgångar kritiserats för att de i mångt och mycket släpper samma spel om och om igen fast med nya miljöer och andra karaktärer så har det visat sig vara en framgångssaga som de inte gärna ändrar på. Varför skulle de?

Så efter ett actionladdat sömnpiller till inledning spolas jag upp på en strand och möter rebellgruppen Libertad som visar sig vara president Antón Castillos främsta motståndare och irritationsmoment i maktkampen som plågar riket. Utan vidare dröjsmål får jag dessutom plötsligt veta att jag nu står inför uppgiften att samla landets övriga tre gerillagrupper under ledaren Claras fana för att tillsammans kunna störta regimen och bygga upp ett nytt och bättre Yara.

De tre olika rebellgrupperna är utspridda och härjar separat i var sin region av landet och för att rekrytera dem till vår växande armé så behöver jag vinna deras tillit och lojalitet genom att utföra uppdrag för deras räkning. Uppgifterna går ofta ut på att först resa en över rejäl sträcka till mitt mål för att på ett eller annat sätt sedan smyga eller skjuta sig in i någon tungt befäst militärbas där något antingen måste stjälas eller saboteras. Efter ett tag blir upplägget ganska enformigt och jag tröttnar främst på de ibland brutalt långa sträckorna som jag måste färdas för att nå fram till det ofta våldsamma kalaset. Landet Yara är dessutom en enorm plats som må vara vacker att se på men som är alltför monoton och intetsägande för att göra mina långa resor rättvisa. Jag lär mig därför snabbt att, i början av varje uppdrag, söka mig till närmaste flygfält för att göra resan betydligt kortare genom att antingen ta en helikopter eller flygplan till mitt mål.

När jag tänker på Far Cry så är en stark berättelse inte det första som dyker upp i huvudet utan storyn har alltid känts smärtsamt sekundär sett till helheten och så är även fallet i Far Cry 6. Den finns där som någon typ av ursäkt till att driva krigsföringen framåt och jag ges aldrig riktigt något utrymme att knyta an till varken karaktärerna eller landet som jag är där för att befria. Ledarna för de övriga rebellgrupperna känns dessutom aldrig riktigt som de hårda gerillakrigare som spelets inledande del vittnade om att de skulle vara utan ger istället ofta intrycket av att vara inspirerade av Saints Row-seriens mer hippa crazy-wacko-stil. Min besvikelse var påtaglig när den ena gruppen visade sig vara någon sorts hip hop-rebeller och den andra, ett gäng unga hackers. Till och med krigarlegendaren El Tigre visade sig egentligen vara en ivrigt studsande liten revolusionär-farbror utan minsta antydan till den hårda pondus som ett liv i gerillan förväntas medföra.

Antón Castillo, Yaras president och antagonisten i äventyret är till skillnad från majoriteten av den övriga ensemblen en karaktär som känns som att han faktiskt hör hemma i den tunga berättelse om krig och olycka som Far Cry 6 försöker berätta. Spelad av Breaking Bad-värstingen Giancarlo Esposito gör han ett stark insats i sin roll som otäcking och hans ständigt mordiska lugn gör att jag aldrig riktigt vet var jag har honom. Tyvärr så syns han till alldeles för lite för att jag ska kunna bilda någon djupare uppfattning om vem är och i slutändan så når han aldrig riktigt upp till den ikoniska skurkstatus som exempelvis Vaas från Far Cry 3 än idag besitter.

Efter att ha utfört en rad sysslor för de olika grupperna börjar jag känna mig märkbart ensam i vårt pågående gerillakrig och jag slås av att det ju för bövelen nästan bara är jag som gör saker. Jag skickas helt ensam över land och rike, mejar ner hundratals och åter hundratals av diktaturens förkämpar, saboterar propaganda, bränner dödliga tobaksfält och lägger ned min själ i att föra vår kamp framåt, allt medan mina kamrater snällt väntar i lägret med nya uppgifter att överösa mig med så snart jag återvänder. "Klapp på axeln, här är nästa uppdrag". Istället hade jag önskat att jag fick ta med mig en liten grupp krigare ut på fältet för att kunna lägga upp mina offensiver lite mer strategiskt och på så sätt få en större känsla av sammanhang i gerillakriget.

Helt ensam är jag ju faktiskt inte utan genom att klara av vissa sidouppdrag så får jag tillgång till kompanjoner från djurriket eller "amigos" som de så fint kallas internt. Som tack för att jag på ett eller annat sätt har hjälpt dem så följer de mig in i striden och kan ofta ta kål på ett fåtal soldater innan de själva behöver räddas. Under en speciell serie uppdrag fick jag till exempel stifta bekantskap med den helgalna tuppen Chicharrón som gått och blivit hejdlöst beroende av att jaga och hacka ut inälvorna på regimens militärer. Efter att ha utfört ett gäng delmål sida vid sida så kunde vi konstatera att vi nu var bästa vänner och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Med ett enkelt knapptryck på styrkorset kan jag skicka honom ut i stridens hetta och även fast han och de övriga sällskapsdjuren egentligen gör minimal skillnad i det långa loppet så är de ett välkommet tillskott i gerillafamiljen som gör att jag känner mig lite mindre ensam.

När jag känner mig redo för att tillfälligt lägga uppdragen på hyllan så väljer jag att utforska den stora kartan lite närmare för att se vad mer Far Cry 6 har att erbjuda och jag kan snabbt konstatera har inte mycket förändrats sedan vi sist stiftade bekantskap med serien. Huvudfokuset på kartan ligger alltså även denna gång på att driva ut tungt beväpnade soldater från sina fästen och även fast jag ofta har riktigt roligt när jag metodiskt befriar landet från regimens anhängare så tar det inte lång tid innan jag tröttnar och återigen kommer till insikten av att jag har gjort allt detta förut. Far Cry behöver något mer. Något annat. Visst, kartan fullkomligt kryllar av militärbaser som bara väntar på att bli erövrade och visst finns där en hel del skatter att finna där och visst, vildmarken har absolut ett rejält urval av kreatur att jaga men i slutändan så handlar det inte om mängden aktiviteter, utan snarare om vad jag faktiskt får ut av dem i rent underhållningsvärde. Serien behöver något nytt.

Med det sagt så tror jag absolut att de inbitna fansen av serien samt den nya publiken som aldrig har så mycket som petat på en Far Cry-titel ännu kommer att trivas riktigt bra i Yara. Trots att serien sällan kommer med några nyheter så står ju Far Cry på en stabil grund och levererar gång på gång en stadig actionupplevelse med tryck på vapenkänsla och tung action. Supremo-ryggsäcken är en rolig gimmick som stärker huvudkaraktärens ödeläggande krafter ytterligare och mängden fordon, vapen, uppgraderingar och utrustning är långt tillräcklig för att jag ska kunna experimentera fram en perfekt setup som framhäver just mitt sätt att kriga på.

Rent visuellt så är Far Cry 6 inte något mästerverk men med snygg ljussättning och vackra färger så målar Ubisoft ändå upp en skaplig värld framför mina ögon som på det stora hela gör ett bra jobb för att jag mentalt ska kunna dras in och leva i Yara under en kort period. Ljudet är även det helt i linje med vad man kan förvänta sig av en följetong som denna där spelets många puffror känns riktigt välarbetade och låter precis som de ska samtidigt som den numera snudd på legendariska Dual Sense-kontrollens adaptiva avtryckare och haptiska feedback gör att varje puffra känns unik i handen och kompletterar det jag ser på skärmen med vad jag faktiskt känner i handen. Tänk på att det här bara är första generationens Dual Sense och möjligheterna som kommer att komma med generation tre, fem eller tio. Framtiden är ljus.

För att summera så finns det ingenting med Far Cry 6 som faktiskt imponerar mig men det är å andra sidan exakt vad jag skulle förvänta mig av en högbudgets-titel signerad Ubisoft. Istället levereras en stabil action-upplevelse med en stor öppen värld samt roliga vapen och knasiga sidouppdrag. Den ytterst mediokra handlingen gör ett svagt intryck som lär glömmas bort så fort eftertexterna har rullat färdigt men i sanningens namn så var den ju aldrig menad att göra mer än så heller. Far Cry 6 är ett säkert kort som gör vad det ska. Och höjdarna på Ubisoft dansar hela vägen till banken.